Första och förra gången jag hade förmånen att besöka den här staden (2010) såg jag den väldigt bra vid inflygningen. Då tänkte jag att det är märkligt att en sådan plutt på Jorden är ett sådant centrum. Kanske är det ett västerländskt sätt att tänka, men låt då gå för västvärldens centrum.

Svaret till rubriken är som vanligt lika många som personer som känner för att svara.

För en lantis som mig är det, i alla fall med fötterna på marken, en häftig upplevelse. Att bygga hus på höjden är ju genialt. Fler borde göra mer sånt (jajajaja, jag vet att det finns fler som gjort det). Visst har Sex and the city hjälpt till att forma bilden av ett shoppingmecka, även om jag inte ägnar mig åt det så gärna. Glassigt. Men också tydliga klasskillnader som alltid gör lika ont, oavsett var i världen en befinner sig.

Det jag tycker extra om är att staden är det jag fick lära mig på högstadiets spårkundervisning, en härlig blandning av människor med olika bakgrund. I butikerna förbereds hanukka liksom jul. Som besökare är det svårt att avgöra vilka strukturer i detta som jag inte känner, med tanke på den strukturella rasism som varit mycket tydlig i Amerika (också).

De senaste dagarna har jag gett efter för alla frestelser, vilket kulminerade på Dunkin Donuts i kväll där man kunde köpa burkar med ”munkhål”. Fantastiskt! Men jag längtar verkligen efter havregrynsgröt nu.

Jag vet att många människor ÄLSKAR New York och åker hit så ofta de har möjlighet. Det suget har inte stan på mig. Efter de här två gångerna jag har haft förmånen att vara här känner jag att det för min del är gjort på ett tag.

Här är några av bilderna Markus har tagit. Jag har nästan inte fotat alls.

I morgon kör vi tre pass till innan vi tar oss till flyget och hem. Återkommer med ett inlägg som blir en sammanfattning om min uppfattning av besöken hos många av FN:s organisationer.