Jag läser egentligen inte Damernas Värld längre. Den är inte som på Susanne Ljungs tid precis. Sedan det är en Bonnier vid rodret som verkar älska sin egen bild, sina egna tips, sin egen garderob samt tro att just det är vad läsarna vill se känns det inte alls lika bra.

Så här svarar hon till exempel på en som lyfter problematiken med döda djur och kläder.

Så otroligt förminskande. Många tappra djurvänner skriver in och jag har följt det de 20 år jag har läst sådana här tidningar. Svaret är ALLTID att tidningens uppgift är att bevaka trenderna och att det finns alternativ om man inte gillar päls. Typ.

När Martina har lärt sig kring päls, exakt var har hon lärt sig och hur värderar hon faktan på ett objektivt sätt? Det här är ett av de svar i kategorin som låtsas mest av alla att verkligen bry sig, men som faktiskt inte säger ett skit i frågan. ”Men även fuskpäls kan vara stora miljöbovar”. Tror hon att kritiken mot pälsindustrin handlar om miljöproblem främst? Det handlar om individer som får leva ett ruttet liv för att vi människor vill ha modeattiraljer som pälsbollar på skor, vilket det här numret visade. Inte om miljö.Likställer Martina Bonniers djurs välmående med miljöfrågan? Som om de är samma sak? De hänger ihop men inte på det sätt som Martina tror, utan på samma sätt som miljöfrågan och människan, nämligen att den är grunden för vår överlevnad.

Djurskydd är inte en miljöfråga. Det är en fråga om hur vi ser på andra varelser som inte kan tala för sig.