En kvinna myser över att inte behöva gå till jobbet på en bra bit över ett år. Då tänker jag så här, som i en text av Tommy Öberg i Arbetet (nr 27/2013):

Öberg skriver vidare: Att tro att partssystemet klarar av att utjämna löneskillnader på egen hand utan politiskt hjälp -det är naivt. För att nå dit behövs både extrasatsningar på kvinnor i kommande avtalsrörelser och förändringar av hur föräldraledighet delas mellan kvinnor och män.

På det mer icke-politiska planet kan funderar jag på hur kvinnor kan sätta sig själva i sämre ekonomiskt ställning, med tanke på den realitet som finns med separationer. Att ensamståendeföräldrar är i sämre sits än andra är bekant. Att då välja att glida efter i löneutvecklingen genom att inte dela försäkringen med sin man känns som hämtat från stenåldern. Eller för att använda Öbergs ord, naivt. Dessutom visar ju all forskning att när kvinnor tar största ansvaret i början fortsätter de också att göra det sedan. Dubbla bördor.

Och i ett ännu längre perspektiv, varför ser de inte till att män tar halva tiden, för att ändra normerna tillräckligt tills ungen växer upp?! Är det möjligen en dotter har man varit med och upprätthållit ett system som är ekonomiskt negativt för henne. Varför vill man göra så?