Senste veckan har jag haft två guldkorn för ögonen.

Susanna Alakoskis ”Oktober i Fattigsverige”. Det är en bok skriven i dagboksform där Alakoski blandar berättelsen om sin egen historia med det samtida Sveriges och vad som leder fram till social utsatthet. Distansen till det egna märks genom att det främst skildas genom att socialarbetares anteckningar återges. Jag kommer alltid att minnas att också dammsugaren hämtades när räkningar inte kunde betalas, men efter jul. Våldet mot Susannas mamma. Hur fattigdomen sätter i sig i osäkerheten i samspelet med andra. Susanna skriver om att studera i en miljö där så få andra har samma bakgrund. Funderingar kring hur det kunde bli så här, skildringar av hemlösa och funderingar kring deras vardag.

Det finns absolut inget vackert i den här boken. Det är ett träsk av social misär. Det går ju att peka på Susanna, om man vill, och säga att hon klarat sig bra trots allt. Men vad är ”klara sig bra”? Hon bär på allt det här. Inte bara hon. Massor av människor i det här klassamhället. Rekommenderas främst till den som har röstat och har för avsikt att rösta höger.

Sara Lövestams ”Tillbaka till henne”. Hade tillvaron tillåtit hade jag sträckläst de här nära 600 jublande sidorna. Signe, lärarinna i Tierp i början av 1900-talet. Förälskar sig i Anna och tar kampen för kvinnors rösträtt. Hanna, nutid, som på lustiga vägar lockas in i Signes historia som kan utläsas via funna brev. Deras livs vaga men ändå påtagliga beröringspunkter. Personerna som finns runt om.

Jag gillar det här för att jag gillar precis alla ingredienser. Kvinnors förutsättningar, heterosexuellas förutsättningar, det historiska perspektivet, något om skolan, att kämpa tillsammans för något i grupp …

Det är skönt skrivet, med humor och berättarglädje. Lövestam ÄGER tangenterna. Vad jag vill ha är MER.