I går pratade jag och Markus om det här med att äga en bil. Han har haft bil, och jag har typ haft tillgång till en bil (det var exkillens bil). Nu har vi ingen och det är medvetet från bådas sida.

Våra erfarenheter är att när man diskussionen kommer upp är det ofta så att bilägare tror att billösa egentligen skulle vilja ha en bil. Oklar anledning. Ett körkort betyder inte att man per automatik köper en bil och att detta bara kan hindras av naturkatastrofer.

Så som jag bor och lever i Gävle har jag aldrig behövt en bil. Fötter, cykel och buss tar mig fram 98 procent av gångerna. De övriga ber jag att få åka med en kompis eller hyr en bil. Privat eller i uppdraget.

Blotta tanken på att ”i onödan” ha en bil som ska tankas, hållas efter, tvättas, bytas däck på, oroas för, stopp på vägen osv osv känns ofantligt stressande.

Det är fint med hyrbil, man klämmer in allt man vill göra på en helg som kräver bil och betalar en dryg tusing för det. Många rynkar på näsan åt kostnaden, men vid närmare eftertanke inser alla att det går att hyra bil ganska många gånger på ett år för kostnaden att äga en.

Sedan förstår jag att det finns de som MÅSTE ha bil för jobbet eller för att familjen ska fungera beroende på var man bor. Jag förstår att några tycker om att ha en bil att pilla med och köra runt i. Jag förstår att det är praktiskt för många och att de väljer det.

Men jag förstår inte varför dessa personer tror att jag EGENTLIGEN skulle vilja ha en. Minns ett resonemang i våras runt ett matbord med styrelsekamrater. Någon berättar nåt om kamrem och problem och jag säger medlidande att det låter tråkigt och att jag är glad att inte behöva hålla på med det där. Ytterligare en person säger då: -Surt sa räven.

Jag fann mig inte.