I går kväll började jag bläddra i Ulf Ivar Nilssons ”Gävle på 1900-talet 1900-1949”.

Lärde mig bland annat att vid första valet där kvinnor kom in var det tre, varav en var Maja som stod på den socialdemokratiska listan ”Småfolket och nykterhetsvännerna”. Och att CC-puben startade ett nykterhetsfik, Centralcafét.

Eftersom nuet i morgon bara är en del av historien är det omöjligt att inte dra paralleller. Tänker på hur delar av folket ibland ”rasar” över någon offentlig konst eller annat som inte faller just den personen i smaken.

Macken på bilden är ett historiskt sådant exempel. Kanske världens snyggaste som jag tror vi skulle uppskatta väldigt men som på sin tid förmodligen var för nyskapande för de konservativa.

En annan byggnad som beskrivs är ett slags hur som var ingången till tunneln vänster om stationshuset som berättas om. Tycker sista raden i det stycket är klockren:

”Snart var den avskydda byggnaden försvunnen – och Gävleborgna fick hitta andra saker att reta upp sig på”.

När jag studerar bilderna på den sk Triumfbågen tycker jag den pryder sin plats mycket väl.

För ett tag sedan läste jag en insändare som handlade om rivningen av husen på Söder på 60-talet. Den ondgjorde sig över detta. Jag har kollat in bilder också på det, i andra skrifter, och tycker det var helt rätt gjort. Det var ju helt enkelt väldigt nedgånget och slitet. En stad måste ständigt utvecklas. Givetvis med varsamhet. När invånarantalet växer behövs också nya sätt att möta de utmaningarna på. Gävle tillsammans med Umeå är de enda Norrlandsstäderna som stadigt växer. Människor vill bo i city. Eller nära. Budskapet från de konservativa: Bygg inte i skogen, bygg inte på åkermark, bygg inte på grönområden, bygg inte på höjden.

Poäng: Ska konservativa krafter styra oss blir det inget gjort.