Jag köpte boken direkt av Max Safir när vi hade uppföljningsmöte i december efter förra årets resa med Forum för levande historia. Skrev om det HÄR och HÄR.

Max Safir skulle egentligen ha deltagit på den resan men var tyvärr sjuk just då. Han var en period vid Mauthausen som vi besökte.

Vi har alla fått berättelserna, sett bilderna av arbets- och förintelselägren. Inget går dock lika hårt in som att läsa den som var där. De i sammanhanget mindre sakerna när Max berättar om hur hans riktiga namn, Manes, har fösvunnit ur hans liv och hur han reagerade när han hörde namnet i gen, många år efter att någon tyckte Max passade bättre. När han beskriver hur han skiljs från sin familj, hur han försökt förhålla sig till allt som hänt. Det blir floskligt när jag ska försöka återge.

Max har, som många andra överlevare, gjort en otroligt viktig gärning nbär han föreläst för oräknerligt antal människor om människorvärde. En del av att föra historen vidare är att få fram den här boken. Det är jag väldigt tacksam för. Inte många av överlevarna finns kvar och allt som hänt de, som kan bevaras för eftervärlden är av vikt.

Liksom de andras böcker är Max en sådan som av naturliga skäl är svår att lägga bort på kvällen och som en inte sover särskilt bra på. Tacksam för allt som är, vill grina för alla som i dag utsätts för omänsklig behandling.