I veckan presenterade namnlagsutredningen sitt förslag.

Felix König som suttit i utredningen skriver en del om det HÄR.

Sammantaget kan man säga att de föreslår många förenklingar och mer tillåtande attityd till att byta namn, ha två efternamn osv. Gott så.

De flesta tycker något om namn eftersom alla (enligt lag) har ett. Jag har mina provocerande synpunkter. Man bör inte förpackar inte sina barn som ett kit genom att ge dom matchningsnamn likt en kull hundvalpar. Jag förstår inte poängen med att ett barn ska bära hela släktens historia genom valda namn från alla håll och därmed ett fullproppat pass på namnraden. Varje unge är ju sin egen liksom. Att döpa till ett namn på topplistorna är dålig fantasi.

Jag tycker det är sunt att den gamla kulturen där kvinnan tog mannens namn i äktenskapet i dag är högst frivilligt. Vill man så byter man, vill man ha kvar ”sitt eget” så går det bra. Att samhörigheten sitter i annat än namn fattar många. Utom KDs Yvonne Andersson.

HÄR är artikeln där hon skriver om hur namnen knyter ihop familjer. ”Namngemenskap har ett stort värde för att markera och känna samhörighet i en familj”

Och det påstår hon som om vore det fakta och inte hennes eget tyckande.

Jag har inte samma namn som något av alla mina syskon. Påverkar det samhörighetskänslan? Inte alls. Det beror ju på helt andra saker.

Vore det så enkelt kunde vi väl alla i hela världen bara ta samma eftersnamn så vore vi vänner sedan. Får jag föreslå Chen?

Bild från DN.