Det finns inget som får mitt hjärta att gråta som när människor far illa. Därför har jag valt att engagera mig politiskt.

För ett tag sedan skrev jag om förskringringen i Gävle. Efter det har ingen politiker berättat för mig hur den i ”sin” nämnd eller bolag granskar verifikat och petar på detaljnivån i verksamheten. Det är inte så konstigt, eftersom det är en tjänstemannauppgift. Ingen går in i verifiktaten. Politiker ställer frågor en, två eller tre gånger om saker. Och någonstans måste man lita på svaren. Varje fråga kan inte alltid följas av -Och är svaret med verkligheten överensstämmande? Ohållbar situation för alla.

Där skrev jag, att tänk om något hände när jag satt i Socialnämnden i Gävle 2006-2010 på nivån att pengar betalades ut fel. Det hade jag inte märkt, hur många frågor jag än ställde om de ökade försörjningsstödskostnaderna. Vilket vi ju gjorde.

Nu har det visat sig att en handläggare på förvaltningen från 2009 och fram tills nu valt att radera ärenden. Alltså helt plockat bort anmälningar som handlar om barn som skulle behövt stöd på något sätt. Drygt 150 stycken. 150 potentiella mänskliga katastrofer.

Det skär i hjärtat, och jag funderar på vad jag hade kunnat göra annorlunda som vice ordförande i den nämnden. Borde jag ha ställt frågan -Finns det möjlighet för anställda att radera anmälningar i datasystemet på ett otillbörligt sätt?

Det borde jag uppenbarligen. Hur skulle jag ha kunnat veta? Vilka andra frågor har inte ställts av mig eller andra? Här eller på andra ställen?

Det är sannerligen ingen lek att ha ett politiskt uppdrag. Men min tanke nu går främst till de här 150 barnen. Inget annat.