I morse tog jag bussen till Norrsundet. Det är ett år sedan jag var där senast på en onsdagsträff. Ett femtontal personer kom och spännvidden var ungefär hederrelaterat våld till folkbildning. Bättre än så blir väl inte en förmiddag?

Därefter fick jag träffa en grupp som jag styrt om schemat för och bett om votering för. Det är sällan jag är borta från en votering men i dag har jag det. Istället har jag träffat en grupp asylsökande från olika länder i Norrsundet. De har berättat sina olika historier och utan att gå in på dem i detalj gråter mitt hjärta. Världen är onekligen ett orättvist ställe och orättvisan mellan våra liv är så påtaglig att den går att ta på. Vilen skräck det är, att fly från obeskrivbara hemskheter, lämna det käraste och inte få veta vad som händer nu.

Norrsundet är en härlig plats. För den som är förankrad och har sina vänner och sin familj där. När man kommer långt borta ifrån slipper man visserligen en del uppenbara hot men i övrigt erbjuder Norrsundet inte så mycket när man är helt ny. Fyren har blivit en naturlig samlingsplats som de var mycket tacksamma för.

Medmänskligheten. Solidariteten. Har vi utrymme för människor som vill leva trygga liv. Ja. Det har vi.