Eftermiddagen i dag ägnades åt ett fängelsebesök. Eftersom jag bara för någon vecka sedan besökte ett liknande i Kingstron, Kanada är det svårt att inte göra jämförelser.

Där pratades om problemen med att interner inte fick en egen cell. Här finns det gruppceller med platser för upp till åtta stycken. Där var miljön rätt sjavig. Här var fint och ordningssamt och välstädat överallt. Bossen bad om ursäkte för att det den här årstiden inte var så färgglatt med blommor och liknande även om de hade försökt fått ner någon lilja i rabatten.

Här fanns flera innergårdar som var fint ordninggjorda japanska trädgårdar eller var det kan tänkas heta. Ni vet, stenar och krattad sand i fina mönster. Små klippta träd. En stor damm med gigantiska karpar. Av detta fanns sannerligen inget i Kanada. De däremot hade vakttorn och beväpnade vakter.

I Kanada talade de däremot mycket om behandlingsprogram och vikten av att få en bra start när man kom ut. Här fick jag uppfattningen om att behandlingen främst var att arbeta, det var inte ett fritt val. Därutöver ett visst mått av behandling för olika saker. Jag frågade om något land var inspiration och för program för sexualförbrytare var det just Kanada. Däremot tyckte de att de under många år själva arbetat fram ett bra program för missbruk.

I Kanada kunde fångar få bo med sin familj upp till fem dagar i ett speciellt litet hus för detta. Här kunde de få träffa ev. familj om de hade tur utan vakt en stund ”och pappan kan få hålla i barnet”.

Pratade lite med vå rpersonal på ambassaden också och de berättade att för den som varit i fängelse är det mycket, mycket svårt att hitta en väg tillbaka. I princip bygger det på att någon ställer upp och tar hand om dem, som någon familjemedlem, eftersom de kommer att få mycket svårt att hitta en plats och därmed försörjning.

Eftersom anläggningen till ytan inte var så stor så mötte vi fångarna i flera sammanhang, när de arbetade och när vi passerade uppställda grupper. Vid arbetet mötte vi också fångar i Kanada. Då gick det att nicka bekräftande att vi såg varandra, en vanlig hälsning. Här var det uppenbart att de inte fick söka kontakt med oss. hundratals människor som blir inkollade av oss men som själva inte får visa att de ser att vi är där. En oangenäm känsla.

Det är med en lättnadens suck jag kliver ur ur fängelser. De som fått för sig att de är en dans på rosor kan inte själva ha varit inne i något.

Fängelsechefen förundrades tydligt över att vi förflyttade oss till fots, han tittade nämligen efter den stora bilden som skulle möta de viktiga gästerna. Trodde inte riktigt på att vi faktiskt skulle gå till tunnelbanan så han tittade efter oss tills vi försvann ur hans synfält. Svenska parlamentariker jobbar inte likadant som japanska.