I tidningen Genus skriver Cecilia Kjöling en text om ”Tid för pusslande en fråga om klass”. Hon har intervjuat forskaren Linda Lane.

I den finns mycket att highlighta i den. Till exempel det outtalade kravet att hämta tidigt på förskolan eller att två procent av papporna och 30 procent av mammorna jobbar föräldradeltid. I procent ger det att papporna tar ut tio procent av deltiden och mammorna 90 procent. Det gör att mamman är den som får skulden för långa förskoledagar eftersom vi förväntar oss mer barnnärvaro av henne. Inga överraskningar alltså.

Jag vill citera det här:

”Den allra vanligaste lösningen för att få livet att gå ihop är att någon går ner i arbetstid. Denna ”någon” är oftast kvinna och det innebär att hon går miste om pension, löneutveckling och fortbildning. -Och så förväntar vi oss att de ska vara glada och käcka och tycka att det här är den bästa av världar, tills mannen hittar en ny partner. Då sitter de där, ensamstående med barn, 30 sekunder från fattigdom. Som klass- och genusforskare vill jag gärna problematisera detta.”