Glädjen när föreståndaren för William E. Hay Centre säger det är stor. Vi besökte under torsdagen en ungdomsanstalt för unga personer som är dömda och är mellan 12 och 20 år. I Kanada är man straffmyndig vid just tolv års ålder.

Föreståndaren var en fantastiskt person som var mycket tydlig med att hans främsta krav på personalen som ska jobba med de unga är att de älskar kidsen. Han talade om viken av att alla förtjänar en andra chans och då kan de inte möta människor som inte tror på dem.

Liksom vilken annan insiktsfull person som hels betonade han tydligt att barn som hamnar i trubbel sällan har haft en enkel uppväxt. Problem hemma, problem i skolan osv.

Anstalten kändes i allmänutrymmena helt okej och allt var mycket genomtänkt för att det inte skulle kännas alldeles för mycket instutition. Den känslan kan ta död på det mesta.

Hade förmånen att träffa två lärare som jobbar med eleverna för att så många som möjligt ska kunna ta sin high school-examen. En tjej var biologilärare och jag var mycket imponerad av henne. Förutom att hon håller på med de roligaste sakerna berättade hon att hon kör projekt tillsammans med en bonde i närheten, så att de t ex kläder kycklingar osv. Hon kändes som en riktig superlärare och talade engagerat om sitt arbete.

Den andra läraren berättade att för många av barnen var det är första gången de upplevde att de var elever. Tidigare har de bara fått höra att de är korkade som inget fattar och därför aldrig tyckte att de hört till. Men här får många chansen att förstå att böcker också är för dom.

I övrigt fanns bokcirklar och mycket idrottsaktiviteter för dem att sysselsätta sig med. Dessutom en omfattande del med viss yrkesträning och så många olika program inriktade på till exempel ilskekontroll.

Jag vet att många nu tänker, ska de här brottslingarna ha det så här bra? Betänk då att väldigt många av de här barnen har själva varit utsatta för övergrepp och kriminalitet och att vi får med oss olika ryggsäckar i livet som ger oss olika möjligheter. Om deras ryggsäck kan packas om på William E. Hay Centre så är det en enorm vinst för individen och för samhället. De här kidsen har förhoppningsvis 60 års liv framför sig, hur vill vi att det ska se ut?

Och för den som tittat in i en av cellerna där de bor … känslan av ofrihet och att vara fånge är mycket tydligt. Det är i grunden spartanskt. Affischer osv var tillåtet men jag kan lova att när den dörren låses om natten är du alldeles ensam och alldeles hjälplös. Att vara fjorton år och inlåst … kan tro att det känns mer än någon vill låtsas om.

De som ska jobba med människor måste älska människor. På det här stället känner jag mig helt lugn.

 /Nedtecknat torsdag kväll i Toronto efter en kväll med trevligt häng på Elephant and Castle med gänget