Jag är egentligen inte typen som pratar med människor jag hamnar bredvid när jag åker tåg osv. Men även det (som annat) förändras.

I går talade jag med en man på tåget hem från Stockholm. Han arbetade med kommunal verksamhet på tjänstemannanivån och var intresserad av att prata politik. Han uttryckte en välidg oro över det som händer med vårt skolsystem, där resultaten rasar och elevernas hemmiljö spelar så otroligt stor roll. Han ställde sig frågande till Alliansens prioriteringar ”på skolan” genom att införa läxhjälp i RUT-bidraget. Jag lyssnade mest. Jag hade mina feta dokument som är vår skuggbudget framlagda så mina sympatier var mer än övertydliga.

Jag landade nyss i Härnösand. Här har det snöat och det gör mig alldeles pirrig. Sista biten var det buss och då kom jag i samtal med en man, en läkare. Han undrade vad jag gjorde här uppe och snabbt handlade samtalet om politik. Han hade  börjat fundera på hur han som läkare, som tydligt ser i statitik och bland de han möter, hur klyftorna ökar och påverkar människor negativt (alla människor, även de som har det bäst, läs Jämlikhetsanden) kan bli en del i samhällsdebatten. Bra!

Kärnfrågan är lika enkel som svår. Vi vet att klyftorna mellan människor ökar. Vi vet att det ger oss mer och mer olika förutsättningar. Men varför bryr sig så få? Varför ser vi inte ett uppror? Här hittade vi inget svar. Olyckligt nog. Bara olika teorier.

Klyftor syns tydligt vad gäller till exempel folkhälsa. Men jag tänker också på det annat, som om kunskapsklyftorna blir stora så att all makt återigen förskjuts till den grupp som är mest välbeställd redan från början.

Dessutom har det gjorts undersökningar som visar att i basala politiksaf rågor som berör detta så tycker svenskarna vänster. Ändå röstar de höger. Vilket fucking jävla underbetyg till vårt parti.

Men. Röstar men höger så måste man ju fatta att man får höger, inte det vänster som man egentligen vill ha. Så frågan saknar ändå svar.

Tack för resesällskapet!