Under våren har jag stått i riksdagens talarstol och pratat om vikten av få vapen i samhället. Ett samhälle med många skjutvapen på vift är USA. I dag tänker vi på dom och den tragiska händelse som utspelat sig på en biograf. Hoppas -igen- att det är sista gången.

Med tidigare skolskjutningar som utgångspunkt skrev jag en gång en ledare om vansinneskjutningar. Den finns HÄR.

Där lyder slutet, som eventuellt kan appliceras också på detta, så här:

Det här är unga människor som mår dåligt. Skälen är många och vi är alla en del av lösningen. Människor som känner sig utanför slår tillbaka. Blir man inte älskad kan man i alla fall bli hatad som en sådan där präktig men sann dikt säger. Att vara hatad är att bli sedd, och att människor syns är ingen politisk fråga. Det måste vi lösa tillsammans. Öppna dörrar och vänliga ögon skulle kunna vara en del av lösningen. Att våga lägga sig i när vi tror att människor far illa. Vi måste ta ansvaret för det, inte överlåta till en minister att lösa. Frågan är för viktig för det. Ett mjukare samhälle som är inkluderande behövs.. Snacka med dina kids om hur de beter sig i skolan, suckar de när de blir sammanförda i grupper? Skrattar de när någon svarar fel? Det är mycket sannolikt. Detta skapar ett utanförskap. Det kan skapa kulhål.