Ridtur känns som underdrift. De jag orkat meddela mig till under dagen ha fått veta att det här är det mest fysiskt ansträngande jag gjort i hela mitt liv. Att flytta, inte. PT-träning, inte. Slåtter, inte. Rida 35 km i bergig terräng är grejen.Det är också bland det absolut roligaste jag varit med om.

I dag hade vi med oss en hord med löshästar. Alltså hade vi en var som vi red, i dag totalt 12 och så lika många till som sprang lösa mellan de som red längst fram och de som red bak. Mäktig syn att se allt detta över … sten. Tänkte skriva stock och sten, men är det något som inte finns här här det just stockar. De är så fantastiskt charmiga de här hästarna. Ingen den andra lik naturligtvis.

Nu skriver jag namnen som de uttalas så allt blir givetvis fel men Eldhestar kommer nog inte att korrläsa. Först Nått. Ett mycket litet men mycket starkt sto. Därefter Skogar. Fin brun häst som jag connectade  med. Extra branta, steniga bitar fick vi leda hästarna och då gick han med hela huvudet tryckt mot min rygg, alternativt mulen mot en skinka. Det är så man bygger en stabil relation.  Avslutade dagen på Rökkvi. En stor, stark häst med massor av spring i benen. Han kunde tölta snabbt han.

Min mamma hade först en grå skönhet och sedan hade hon turen att få rida Mats som jag hade i går.

Hennes man var naturligtvis någonting extra.

Ett stopp under dagens ridtur var i något som kallades ”Hästarnas dal”. Den har två utgångar som bönderna tidigare byggde för med sten efter att ha släppt in hästar där på långbete. Först red vi genom små, små pass och så öppnade det sig bara. På bilden kan ni se en typisk frysmärkning på hästrygg men också dalen.

Allra sist vill jag visa en fantastisk bild av mig i myggnät. Bra att ha när vi står stilla.  Man måste älska mig.