Min tredje gång på Island. Min första med totalt fokus på ridning. Vi rider en fyradagarstur på Eldhestar. Himla smidigt. Ett slags all inclusive (utan allt det dåliga med det). Vi bor på hotellet på anläggningen och så rider vi ut under dagarna. Har med lunch ut, och sedan är det trerätters på kvällarna. Just nu har vi magarna stinna av bland annat Skyr med blåbär och grädde.

Vi är nio som rider i gruppen. Förutom två tjejer från Schweiz är vi alla från Sverige. En man, blandade åldrar från elva och rätt högt upp. En fantastisk guide från Island. Hon är egentligen rektor och lärare men använder sin ledighet till att göra turer. Bästa kombon i världen kan jag tänka mig. Dessutom rider det med andra tjejer också som jobbar här, lika trevliga dom. Många på anläggningen kommer från Sverige, så är man inte haj på språket finns modersmålet nära.

Mamma fick rida en och samma häst hela tiden i dag. Här är hon nöjd innan hon suttit upp. Det var hon förresten efteråt också. Förutom de hästar vi har med oss, finns också några så kallade handhästar för att vi ska kunna växla vid behov. Under en paus fick mamma assistera hållandet lite.

Jag fick byta häst i lunchtid. Jag tycker verkligen om de långa, ibland krångliga isländska namnen, men det blir problem när de känns för främmande. Okänsligt nog tog jag mig friheten att ge smeknamn till mina hästar. Jag inledde därför på Stig. Se ovan.

Därefter blev det Mats. Självklart avgudar jag båda hästarna men måste nog ge lite extra cred till Mats. Han var lättriden och hade mycket mjuk tölt. Dessutom var han en hjälte när vi red länge, länge på havsstranden. Hjälte för att vågorna slog in hårt och han var lite rädd men behärskade sig bra. Hjälte för att sanden var tjock, tjock och han bar mig fram genom den. Hjälte för att vi galopperade det snabbaste och vi klarade oss med livet i behåll. I dag är det jag och Mats, helt enkelt!

I dag hade vi tydligen en kort och enkel tur. Kändes ironiskt. Som gick över platt landskap, men också genom ett delta vilket ledde till en hel del passerande över vatten. Rätt grunt lyckligtvis.Vägar som lämpar sig för ridning i all oändlighet och vad gör islänningarna då? Jo, de töltar i all oändlighet. Mycket ovant för en stackars svensk med fysik ovan för detta. I början trodde jag att jag skulle bryta ihop. Mamma med erkände hon sedan. Men vi vande oss. I princip töltar vi fram hela tiden. Skritt hörde till ovanligheterna. Det här med stranden var häftigt. Här är några bilder därifrån.

I morgon är det en tur i bergen på schemat. Guiden har lovat att den pga terrängen blir långsammare. Jag tror hårt på i morgon!  Så här glada var vi i bilen tillbaka i dag.