Som jag tidigare har berättat så dunsar det till min mediabevakning från moderaten riksdagsledamoten Lars Beckmans blogg med jämna mellanrum. Så även i morse.

Han verkar ha en sjuklig fixering vid mig, Raimo Pärssinen och Gävles kommunalråd Carina Blank. Faktum är att nästan allt på hans blogg handlar om Socialdemokraterna.

Mannen verkar drivas inte främst av en idé om en samhällsutveckling, utan av ett hat mot socialdemokratin. Vi hämtar väl alla kraft var vi vill, men det känns inte särskilt kreativt. Men spännande att jag genom min blotta uppenbarelse framkallar detta.

Jag sökte på mitt namn på Beckmans blogg … många träffar. Smickrande att han väljer att följa det jag gör så noga för att kunna raljera över detta. Som synes helt utan humor tyvärr.

För att klarspråk, det är jätteilla att bli felaktigt utpekad som en person som skulle vilja samarbeta med Sverigedemokraterna om man inte vill det.

Jag brukar kalla fenomenet för SD-kladdandet när jag t ex träffar gymnasieklasser. Att politiker från båda blocken slänger sig med olyckliga formuleringar om att några skulle samarbeta med SD, när inget parti (som jag vet) håller några förhandlingar eller överläggningar med SD. Och att jag tar helt avstånd från det.

Antingen är Lars Beckman helt okunnig om hur riksdagsarbetet går till, alternativt ägnar han sig åt en medveten mix populism och smutskastning. Båda är lika sannolika.

SD är fria att rösta på vilket förslag de vill. Oftast röstar de på det borgerliga förslaget. Ibland på ett gemensamt förslag från S, V och MP som de som man säger ”hoppat på” i utskottsarbetet. Ingen har dock bett dem rösta på något särskilt sätt vilket Beckman vill förleda människor att tro, istället för att vara tydlig med hur det fungerar.

Jag och Raimo har tillsammans tagit upp problematiken med Beckmans beteende både med hans bänkansvarige från länet och med Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra. Enligt uppgift ska samtal ha hållits med Lars flera gånger, men han verkar inte ha förstått detta eftersom han fortsätter skriva som han gör på sin blogg.

Den värsta gången, som jag tyvärr inte skärmdumpade, var när han jämförde mig med nazister på 30-talet. Detta förstod han dock att ta bort efter påpekande.

För att citera en av hans bänkkamrater ”Jag har sagt till honom att jag skäms”.

Nu tycker jag inte att någon behöver skämmas över en annan, utan den som bör skämmas ska göra det själv. Men då krävs insikten om vad det är man håller på med och den verkar inte ha landat.