Jag lider med människor som är kroniskt sjuka, som inte kan förlita sig på att kroppen ställer upp.

Min gör det så gott som alltid. Upp och stå bara. Utom ett fåtal dagar och nu skulle jag vilja säga att jag blivit sjukare efter 30. Tyvärr. Åldern tar ut sin rätt…  Det var bara senast i november eller så som jag låg avdomnad i två dagar. I går kände jag mig matt och slut, och natten har varit jobbig. Febrig. En halv grad är massor för mig, jag är känslig för feber. I morse kände jag mig döende. Sov ett par timmar till.

Nu är jag i soffan och gör ett skrivjobb, som måste bli klart. Ska bli klart. Tillräckigt klart inför samling i morgon. För då ska jag vara frisk. Ska!