Sista dagen som 30-någonting

Ni som är närmast runt mig har hört mitt ojande länge nu. Hur konstigt det känns. När jag var typ 12 tyckte jag att jag hade en klar bild över alla åldrar. Men just 40-50 år fattade jag aldrig vad det var, vad man ska göra då. Har förstått mer sedan dess, men känslan sitter i.

Ni vet hur ”äldre” brukar skämtsamt säga ”jag känner mig inte äldre än 22 (eller annan valfri ung ålder)”, och sedan skrattar de eller gör något annat för att liksom ta allvarhetsudden över det de sagt.

Gör aldrig så. Jag har nämligen trott att ni skämtar varje gång.

Men nu vet jag, att man faktiskt inte känner sig äldre än man själv kan bestämma.

På allvar.

Jag ska berätta för yngre med eftertryck, utan skratt och fåneri efteråt, att man bli inte äldre än man gör sig.

Så slipper de oroa sig. Som jag tänkte göra i ett dygn till.

Jag har fått frågor om det är nåt jag ångrar, är missnöjd med eller inte har hunnit med som jag hade tänkt. Inget av det där. Jag är tvärtom väldigt nöjd med det mesta, eftersom jag valt det själv.

Det som gnager i mig är att jag är orolig för att inte hinna saker. Då kan jag inte ens definiera vad det är. Böcker jag kanske inte hinner med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *