Den här helgen har jag haft förmånen att avrunda tre böcker, samt bara plöja en som jag köpte i matvarubutiken som stått på min att läsa-lista.

Attack på nämndemän av Leif B Magnusson. Har legat i en av högarna sedan 2012 då jag fick den i present av Gävle Nämndemannaförening som jag besökte. Författaren har själv varit nämndeman under en lång tid och har förmodligen under den tiden samlat på sig många synpunkter och scenarion som han vill lyfta fram. Bråk i nämndemannaföreningar, slitet som nämndeman, debatten om arvoden och nämndemännens ålder och erfarenhet. Det kallas för spänningsroman, men det är det inte. Det är en slags debattbok med korta, mästrande kapitel.

Som spänningsroman är den rätt usel, som debattbok eller allmän upplysningsbok bättre. Men redan i början märks det en mossig ton. Som när författaren verkar fixerad vid att klanka ner på den 28-åriga kvinnan med bakgrund i Vpk. (Hur kan nån som är 28 år ha den bakgrunden?) Skrivningar om kvinnornas utseende, ofta sensuellt och erotiskt. Lite gubbsjukt nästan.

Gånglåt av Elin Olofsson. Jag börjar läsa och sedan slutar jag inte. Familjeskildring, relationsskildring. Både svart och ljus. I Sveriges norra delar, när tillvaron inte består av Stureplan osv. Perfekt bok för en natt då man inte vill sova. Eller kan.

Märta och Hjalmar Söderberg av Cullberg och Sahlin. (Somliga) Människor skrev så många brev förr i tiden. På papper. Enkla att spara. De som finns kvar berättar saker om den tiden. Här ligger många brev till grund för att skildra den situation som Märta och Hjalmar hamnade i när deras relation inte var bra. Särskilt illa drabbades Märta, som drabbades riktigt illa utifrån diverse somatiska sjukdomar, som med tiden vreds till att hon var psykiskt sjuk. Författarna har också grävs i vårdinstitutioners arkiv och även om det här handlar specifikt om en person i vården, blir det också en allmängiltig bild av det historiska. Jag har läst lite i taget i den här lärorika boken. Det är ungefär vad jag orkat med. Bildande och oroande, mer än roande.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. När jag hade påbörjat den här boken såg jag en vän som gjorde en statusuppdatering om den: ”Det här var enligt min smak inte en bra bok. Det är nog första gången jag läser en bok utan att fastna för någon av karaktärerna.” Befriande. Den här boken är tydligt märkt med att ha vunnit augustipriset. Författaren är hajpad. Man ska gilla den. Jag gillade den inte alls. Formen är rörig, den säger mig inget och jag kan inte relatera till karaktärerna i boken. Det behöver dock inte vara bokens fel.

Påminner mig om andra böcker som jag inte förstått storheten i. Alkemisten. Tråkig bok. Eller Ericsdotters Oskyld som kom runt millenniet och tydligen var en bomb. Tråkig bok. Man gillar olika. Aftonbladet kallar boken en ett mästerverk och Expressen kallar boken en berusande vacker berättelse. Jag tycker den stundtals påminner om en gymnasieuppsats i svenska, av någon elev med goda ambitioner och där vissa formuleringar blixtrar till innan det dör igen.