I går kväll hämtade jag några böcker som jag hade beställt. En av de läste jag under gårdagskvällen. Jag har sett den nämnas både här och där tidigare och var mycket nyfiken. Jag gillar ordning. Jag har lite förändrat min inställning till saker även om jag på intet sätt är minimalistiskt lagd.
Marie Kondo kommer från Japan och utifrån mina begränsade erfarenheter därifrån märks det. På ett positivt sätt. Enkelhet och gullighet är eftertraktat. Gällande enkelhet är varumärket Muji som finns på vissa ställen i Sverige ett exempel på det. Av mig väldigt omtyckt. Deras koncept store i Tokyo var en dröm att besöka.
Hur som helst. Nu är jag orolig för mina strumpor och annat, att de har varit olyckliga eftersom jag gjort runda bollar av dom och låtit de hoppa som potatisar i mina lådor.
Jag gillar verkligen det här. Tipsen på förhållningssätt i tanken och praktiska lösningar för både sortering och förvaring. Där grunden är att inte ha så vansinnigt mycket saker att förvara.
Den här boken kommer jag att spara och återvända till när det behövs. I natt var jag uppe och sorterade i lådan för små strumpor och klippte bort diverse lappar från kläder. Så att de ska känna sig hemma och omtyckta. Nu rensar jag bokhyllan lite och tackar böcker som varit hos mig för att de har gjort ett gott jobb, innan de rullar vidare och gör detsamma någon annan stans.
Det ska alltså gå en stöt av glädje genom kroppen när du tar i en pryl som du har för avsikt att spara. Det är en rätt bra värdemätare.
Gillar du ordning och att sortera är Marie Kondo din nya vän. Titta HÄR när hon viker underkläder.
Började läsa den där, men var tvungen att lämna igen den till bibblan p.g.a. kö, så hann inte läsa ut den. Men det jag hann läsa kändes mer som konsten att rensa ut prylar… För mig är städning liksom den där trista dammtorkningen etc., men för henne verkar det mer vara att hålla ordning på grejer. Eller? Anyway. Gillar ju att rensa ut grejer, jag…
Jag tror att hennes poäng är att när man har ordning på de saker man har, och helst inte en massa, så går allt det där andra hur lätt som helst.
Pingback: 2015 | Elin Lundgren