Eller jag vet inte.

Jag såg Kalle Zackari Wahlströms TV-program med stor fröjd och skrev om det i somras. I det inlägget skrev jag också lite om hur jag ogillar träning.

Nu har han gjort en bok Stark som en björn, snabb som en örn.  Rätt mycket av innehållet är relaterat till TV-serien. Så i princip hade jag redan ”läst” halva boken innan. Utan att veta om det.

Men Kalle är charmig typ, och han verkar veta om det. Så det han gjorde i TV gör han också i skriftlig form. Det klassiska ”bjuder på sig själv” och så humor. Mycket humor.

Det som jag gillar är det opräktiga. Inte en massa träningsupplägg och hej och hå. Utan bara en uppmaning att träna. Träna det som är kul, håll ut. Det finns inget annat sätt. Ät vettigt men inte petigt. Och tränar man kan man ju äta mer som man vill, om man inte av naturen är den slanka typen.

Det här är ett sånt citat som jag går igång på. En insikt hos honom om att vi är en hel drös som saknar det naturliga drivet att hoppa, skutta, springa och hänga. Det känns bra.

Ett annat typiskt uppslag är det här.

Kalle tar i. Kalle lyfter, Kalle springer, Kalle spänner. Inte så konstigt. Det är ju en bok om kropp det här.

För den som äääälskar träning och tänker på det som en vetenskap är den här boken inte så mycket värd kanske. För sådana som mig, som väntar på att det ska bli kul att springa eller annat känns det kanska bra.

Det är ändå konstigt att jag mår illa vid tanken på springning men inte har några problem med att till exempel jobba i ett stall. Mocka, bära hö, lyfta hästhovar, rida … Motion är inte same same.