”Jag tänker också på hur icke-upproriskt det är att supa i ett kapitalistiskt samhälle där vi ständigt matas med reklambilder av alkohol som härligt, avkopplande och lite busigt”

Jag läser Rebecka Åhlunds bok ”Jag som var så rolig att dricka med” där hon berättar om sin alkoholism.

I den där meningen fångar hon elegant en viktig kärna i det jag uppfattar som mångas förhållningssätt till alkohol.

Helg, semester och festlighet manifesteras med glatt leende plus flaska/glas. Ibland bara det senare. Som det yttersta beviset på att här är det fina tider och high life. Alkoholen som symbol för ett önskvärt tillstånd.

Det är klart jag aldrig har förstått vurmen. Jag som inte dricker. Jag blir bara uppgiven över med vilken enorm kraft alkoholindustrin har lyckats fånga så många att hjälpa till att sprida budskapet.

Köp fler flaskor så blir allt topp! Det är lite otäckt.

Tänk om det var så enkelt att alkohol och andra droger på riktigt kunde fixa våra problem och lyfta våra liv till oanade höjer.

Tyvärr är det inte så, så det vore fint om vi slutade låtsas. Slutade gå på det alkoholindustrin vill att vi ska göra. Att spela med i att livet blir glittrigare när vi når botten på flaskan.

Hon skriver vidare: ”Jag har sparkat nazister på smalbenen och hållit feministiska brandtal i tjugo års tid. Men att sluta dricka är det mest radikala jag någonsin tagit mig för.

Tycker alla kan läsa boken. Nu.