Istället för middag på slottet så gick jag på bio.
Jag spanade på filmer som började runt halv sex och det blev då ”Min så kallade pappa”. Storyn är lite, lite saftig. Kvinna som inte träffat sin pappa träffar honom ”äntligen” och då får han en stroke så hon får i minnesluckan möjlighet att skapa deras relation. Men det går över. Hon är själv gravid och det blir en parallell story om hennes dotter ska bli lika faderslös som hon själv varit under uppväxten då hennes så kallade pappa inte varit med henne.
Det tog en bra stund in i filmen innan jag gjorde kopplingar till mig själv. Ganska uppenbart annars, med en så kallad pappa som inte varit intresserad av umgänge med mig, även om hans stackars mamma (min farmor) försökte tvinga honom ibland. Atta ett slags ansvar han inte ville ta själv. Eller mig för den delen. Helt vettigt att tvinga en åttaåring att ringa sin pappa som hon aldrig annars ringer och sufflera vad jag ska säga för att hennes son (då 26) ska föra ett samtal med dennes dotter. Men nåja, ingen skugga över de som i livet välvilligt försökte.
Film ska för mig mest vara enkel underhållning. Är inte så road, men gillar att stänga in mig i biomörkret för att liksom hålla hjärnan på annat håll. Popcorn toppar!
Tjejen i filmen var galet ensam. Pappan till ungen är ju ingen charmig typ och hon har inga vänner. I det läget kan jag förstå att hon söker upp en biologisk far som hon tänk på varje dag hela livet, som hon säger.
Så där i verkligheten är det ju väldigt olika med det där. Väldigt många barn växer upp utan en närvarande förälder. Oftast pappan. För några är det smärtsamt, det har jag förstått. För andra, som mig, är det ingen dramatisk grej. Jag vet ju vem han är och jag vet verkligen vad han går för. I dag känns det så att säga inte som min förlust, även om jag inte egentligen tänker i de termerna. Det är bara så. Det finns inga ursäkter för att inte ta ett vuxenansvar för sina barn, inga alls som jag kan se. Men det betyder inte att jag behöver må dåligt över det.
Men lite romantiserat blir det där i filmen. Men som sagt, vi förhåller oss olika.
En okej film.