I går gick jag på 18-föreställningen av Mig äger ingen. Lagom tid, hinner med både mer jobb (analys av gamla valresultat) och träning efteråt.

Jag har givetvis läst Åsa Linderborgs bok. Har förstått att filmmakaren tolkat boken lite fritt, och sådant är känsligt när någon skildar sin uppväxt.

Det här är en mycket jobbig film. Liten tjej lämnas av sin mamma hos pappan. Mamman säger sedan att hon lämnade det finaste hon hade när hon drog, som tröst. Det är ett sätt att tänka, logiskt men ändå inte. Pappan har inte riktigt förutsättningarna. Ett jobb som inte matschar dagistiderna, kan inte laga mat osv.

Fäster mig vid detta att hemmet inte har handdukar eller sängkläder. UNdrar vad de torkade sig på efter duschen. Smärtan när hon går i sexan och erbjuder besökande kompis att torka sig på hennes tröja.

Alkoholen. Som förgör och äter upp i grunden goda människor. Det händer hela tiden. Nu med. Just nu är någon annan den här lilla tjejen. Någon är pappan. Det är det som gör allra, allra ondast.