Vilken bra bok det här var. Min skarpaste relation till Marie Fredriksson är att min mamma var mycket förtjust i henne när jag var liten, de tidiga grejerna innan Roxette ens var påtänkt.

Ingen kan väl inte gilla Roxette heller. Och så vet jag att hon varit sjuk naturligtvis. Men så särskilt mycket mer om Marie visste jag inte innan boken.

Det är en finstämd bok som går att sträckläsa. Musikhistoria, fantastiska historier från turnéer och mycket kärlek. Den förlamande skräcken som sjukdom orsakar.

Jag tänkte också en del på hur unga människor i dag som har det förspänt kanske tror att alla nu levande har haft det så väldigt bra, och att hårda liv ligger långt borta. Både geografiskt och i tid.

Hos Marie fanns inte rinnande vatten när hon var liten. Det var kallt. Det fanns inget överflöd alls. Så här det för många som bara är strax över femtio år. Och absolut för några fortfarande.

Alkoholismen som finns där i någon form och nyper till.