Röd dag. Den sista i en lång räcka av dekadens.

Förvaltade det väl genom att gå upp sent, äta frukost och lägga mig i soffan med läsning. Klockan är två och jag är fortfarande kvar där. Bilden föreställer några av de böcker jag läst på sistone. Det har också blivit bland andra Gidlunds första bok ”I kroppen min”, Inger Alfvens ”Allt vi aldrig gjorde med varandra” och Kerstin Ekmans ”Mordets praktik”.

Insåg att Cederwalls duo passar bäst när den ramas in av norra Norrland eller Gotland. New York är inte stället för dem, även om det var kul att de rörde sig i samma kvarter som jag bodde i när jag var däri november.

Ullmans bok, den första jag läst av henne, var riktigt bra. Ett familjerelationsdrama med många viklingar, ett mord. Ändå liksom lågmäld. Smärtsam. Ingen man mår bra av när sänglampan släcks, men det är ju inget krav. Behållningen är inte det.

Ekmans bok fick jag för länge sedan i föreläsarpresent. Nytt 1900-tal. Stockholm. Läkare som inte mår bra. Mest intressant som en inblick i den tiden, som alltid är intressant. Referenser till Doktor Glas/Söderberg. Bättre än just Doktor Glas, som jag inte roades särskilt av.

Gidlunds båda böcker. Den här böckerna står utanför att kunna jämföras. Därför att de gör något med en. Det är på riktigt, det är förjävligt och det är så härligt skrivet. Det gör ont. Det ger insikter. Kanske lite banala. Jag har inte allvarliga historier om cancer i min familj (tack), bara på avstånd. Tillräckligt avstånd för att ha levt i en banal tro att om jag får det beskedet skulle jag använda den kvarvarande tiden till det hä roch det här och det här. Fast nej, det skulle jag inte. Det är medicinering och helvete som gäller.

Han skriver om Kvarnsveden, hans hemma. Han skriver om hästarna. Han skriver om livet. Han frågar vad han skulle göra om han vaknade frisk.

Jag vaknar frisk. Vad gör jag? Förpliktigar det här att konkretisera listan på saker jag vill göra för att börja beta av medan jag är frisk. Jag vet inte. Det där existensiella. Hårt och svårt. Lätt att ruska bort.

Kristian har generöst delat med sig av sina tankar, sin upplevelse. Men han kräver inget av oss. Inte det minsta. Han bara delar. Allt är sedan upp till oss.

Det är den mänskliga deimensionen som står ut. Allt mellan raderna.

Det finns också det hårda kantiga, som när han beskriver kontakter med Försäkringskassan och byråkratin framstår i absolut sämsta ljus.

Han skrev i våras en av Aftonbladets då mest delade texter som är värd att läsa igen. Landet jag lämnar.

”När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.”

Jag läste aldrig bloggtexterna. Istället läser jag nu allt samlat, ihop med de personliga bilder som Emma tagit på Kristian under många år. Det är massivt, det är viktigt.

Tankar till Kristians familj och alla som förälorat någon de älskar i en orättvis kamp mot sjukdomar.