Jag tror inte någon som äter djur vill att de under sitt liv ska ha behandlats illa.
Efter att ha läst Lina Gustafssons bok där hon skildrar sitt arbete på ett slakteri under ett par månader (hon orkade inte mer) kunde jag inte vara gladare för att jag beslutade att sluta äta mina vänner djuren för över 20 år sedan.
Men alla vill inte göra så, och det väljer man själv. Men så här kan djuren inte ha det. Det är lätt att tro att ”ingen” vill det, men det finns ett system som fortgår. Dygnet runt. Där få orkar larma. Där blickar från arga män vill hålla kritiker på plats (klassiker). Lina Gustafsson skildrar främst ett grisslakteri. Hur hårt djuren drivs, hur sjuka och skadade de är, hur löjligt ”djurskyddet” är och också skakande kring den koldioxidbedövning som vi håller på med.
Så här blir det där djur (tänkande, kännande varelser) reduceras till produkter.
Det var väl aldrig meningen att grisar, kycklingar eller några andra djur skulle hållas och hanteras så här.
Ni som äter kött: Välj inte industrikött.
Det där om att ”Sverige har världens bästa djurskydd” handlar möjligen mest om att det är ännu kassare på andra ställen.

Vad gäller koldioxidbedövningen ställde jag en fråga om det till ansvarig minister tidigare i år. Vi verkar vara långt ifrån att få ett slut på det här plågeriet.