Nu har jag tränat och duschat. Håret är blött. Alltså kan ja ginte gå och lägga mig på ett tag.

Ullies Boris är här. Han tog med matte. Fast de hade lite problem på vägen. Lite bensin och lite batteri. Men mycket planerat har det blivit.

Varit på mkt möten idag.

Lite snö.

Alesia utmanade mig att skriva sju sanningar om mig. Först hade jag inte tänkt göra det för jag orkade inte, men nu gör jag det i alla fall.

1. Jag blir sanslöst uppretad över saker som jag får en dålig hang up på. Exempelvis patetiska registreringsskyltar med barnnamn på barnvagnarna. Vem startade den sjukt fula trenden? Eller folk som står nära mig och stinker av sur rök. Allt sånt tar massor av energi från mig.

2. Jag har blivit mycket bättre på att inte få en massa diskberg. Jag diskar alltså rätt ofta numer. Men lite åt gången. Typiskt vuxet.

3. Jag tvättar rätt sällan. Kanske en gång i månaden eller mer sällan. Jag dammsuger ungefär lika sällan, men sopar ofta.

4. Romantik är mycket läskigt. Det får det att krypa i kroppen på mig. Torkade rosor är trams. En gång när jag fick snittblommor av en som tyckte om mig sa jag -Varför inte någon krukväxt som i alla fall håller ett tag? I lördags åt jag och Markus ute. Då var det vita dukar och lite uppstyrt så. Om det inte varit för sällskapet hade det varit nästan jobbigt.

5. Jag har väldigt svårt för att prata om jobbiga saker. Jag är mycket bättre på att skriva. Det funkar ofta, om motparten har förståelse för det. Fast okej då … det är lite jobbigt att skriva om jobbiga saker. Allt som har med känslor att göra är jobbigt.

6. Jag är en ganska dålig lyssnare. Idag gjorde jag ett test på min ledarutbildning och det visade precis det jag egentligen redan visste. Att jag hellre funderar ut vad jag ska säga än lyssnar ordentligt … Jag ska träna.

7. Starkt mat passar inte mig. Vanligt kryddad tacos får det att rinna lite lätt i min näsa.

Nu tänker jag att Sergio ska lista sju sanningar. Det ser jag fram emot.

Min ledare i Kuriren idag:

I Glasgow är en av trettio vuxna beroende av heroin. Till detta kommer stora problem med annan narkotika och alkohol. Omfattningen av Glasgows narkotikaproblem har fått dem att sedan två år ha en samordnad satsning för att möta missbrukarna. Detta görs uteslutande med de metoder som kallas harm reduction, skademinskning. Det kan verka som en god idé när man tittar på den snabbt, att människor i beroende kan komma och tanka metadon obegränsat antal gånger för att de ska slippa stjäla för att få ihop till dagens knark. Det känns inte lika hippt när man står i den slitna lokalen där man också kan hämta fräscha sprutor. Det är skamfilat och lådor uppmärkta med vilken sorts sprutor de innehåller står travade längs väggarna. Enligt personalen redo att ges till gravida kvinnor, som dock rekommenderas drogfrihet. Redo att delas ut till föräldrar som kommer dit med sina barn. Personalen spänner ögonen i mig och säger att man inte är en dålig förälder bara för att man är heroinist. Ser barnen hela och rena ut är det ingen grej. Alla med erfarenhet av missbruk vet att barnen tyvärr inte mår bra även om de får äta sig mätta varje dag. Personalen uppger sig inte heller vilja prata om andra alternativ som kan inkludera att välja annat än drogerna eftersom det förstör det fina förtroende de byggt upp. Resignerat.

Målet med narkotikapolitiken är att nå så många missbrukare som möjligt. Och man tycker man lyckas bra i Glasgow eftersom fler och fler kommer in och hämtar metadon, många under falskt namn givetvis. Man tror att alla har fyllt sexton år, men hur ska man veta?  Samordnaren för Glasgow Addiction Services är nöjd.

Nöjd, trots att i princip det enda som bjuds av behandling är metadon. 300 unga dör varje år och man har inte sett något alls som pekar på att kriminaliteten minskar. Trots att hälften av missbrukarna går på metadon.

Jag träffar jämnåriga som tack vare kontakter lyckats bli drogfri. De förhör sig om hur systemet ser ut i Sverige. När jag berättar hur vi bedriver missbrukarvård, att om de gick på heroin när de var tretton hade fått hjälp oavsett de ville eller inte, verkar det för dem framstå som himmelriket.  Alla som varit i svängen är missnöjde med Glasgows förhållningssätt, att helt förlita sig på metadon.

I samtal med politiker over there kom vi fram till att det i Sverige finns en attityd som är att knark är dåligt, vi reagerar hårt när någon knarkat och vi har valt att ett drogfritt samhälle är det vi vill ha. Stor skillnad i sättet att se på missbruk helt enkelt.

I Glasgow finns inget sånt. Tvärtom behandlas de sällsynta forskare som framhåller att hjälpa människor bli drogfria som paria. Behandling är dyrt, metadon är billigt.

I Sverige höjs då och då röster för ersättningsdroger. Av det jag läst och de olika människor jag hittills träffat finns inget som pekar på att det är rätt väg. Läkare säger ibland att metadon skulle vara den ultimata lösningen. Fundera då på om det är efter en av de bjudresor som medicinföretagen är så bra på.

My

Ibland bara fattar jag inget alls.
Jag har varit kvar på jobbet i väntan på kvällens föräldramöte där jag och Susanne liksom var värdar ihop Med Johnny som är drogsamordnare och stod för allt prat. Samtidigt skulle jag rätta ett matteprov. Vilket jag gjorde. Men det tog lång tid innan jag kom ihåg varför en del av dem var rättade… några gjorde ju provet inne hos Carita, det var därför. Varför är jag så seg? Jag är liksom fördement.

Nedan några snygga bilder från Sjöstaden.

Nu är jag hemma efter en vecka (var inte oroliga, Bob har fått uppmärksamhet… inte för att han vill ha nån) och det känns skönt att packa upp en massa.
Men lite sorgligt och jobbigt att börja om med jobbet igen imorgon.
Fast det sorgliga är egentligen också det bästa, att det är så skönt att slappa med Markus. Men jag vet att man måste jobba och gå på möten och allt sånt, jag vet det.
Jag har ju i alla fall lite nya stämplar att leka med.
Och så har jag lyckats återigen! Med att få iväg en ledare i tid.
Till och med ljus har jag tänt.
Kollar nu in hur mammorna väljer.
Sen tennisfilmen och så ska jag scrappa till den.

Så otroligt mätt är jag.
Rolig film, god mat.

Hahahaha, det finns alltid någon som är beredd att gå alkoholkapitalets ärenden. Till exempel Anna Sjödin, som tycker att man får gå på krogen hur mycket man vill och dricka vin … fast kanske inte om man har jour slänger hon in som en brasklapp.

Anna tog liksom tillfället i akt här och försvarade Schenströms rätt att rumla runt eftersom man som politiker inte behöver vara bättre än andra. Vad tråkigt att hon försvarade en tjej som hade druckit massa vin UNDER JOUREN.

Anna blev så himla till sig över att nån mer än hon klampar hårt i klaveret att hon försvarade lite för mycket.

Tråkigt tråkigt att vindrickande ses som käckt och bra, vet man inte när man ska dricka alkohol och inte så har man problem, även om det inte är regelrätta alkoholproblem. Då har man omdömesproblem. Det tycker jag också man har om man vill försvara andra med taskigt omdöme.

Den här raden från Anna var extra kul: ”Om Pihlblad ska vara kvar kräver jag att han hånglar med Marita Ulvskog alternativt Håkan Juholt.”  Den gamla vanliga beiga argumentationstekniken att två fel gör ett rätt. Är det inte liiiiiite skillnad på att vara journalist och att vara ansvarig för rikets säkerhet?

Det tycker jag.

I övrigt hänvisar jag till min krönika på www.drugnews.se

Minns ni tipspromenaden på Gavlegårdarnas jubileum?
Idag ringde föreståndaren och berättade att jag vunnit sjätte pris. Jag fick välja på en badumsvåg och ett kit med sängkläder. Av två onda ting tog jag det sista.