Alltså… förde de aldrig normala samtal med varandra för tusen år sedan? Alla talade som belästa småfarbröder med pinnar i stjärten (ursäkta Sergio).

Det bästa med filmen var alla fina hästar. Och att den största sorgescenen var just den när en häst dog.

Se nåt annat. Kung Fu Panda kanske.

Jag putsade fönstret i sovrummet. Jag tog fram symaskinen och drog lite sicksacksöm i plagg som väntat på det. Nyttigt. Handlat lite förnödenheter på Willys.

Nu måste jag tråckla ihop en brynja för vi ska snart se Arn.

Så här vackert är det när jag ska äta frukost, nästan poetiskt:

På vardagarna äter jag nämligen havregrynsgröt så detta känns oerhört.

Det här i DN var otäckt:

Jag undrar vad björnen hade för dröm. Att få bli femton?

Igår kunde man fynda två växter i kruka för knappa hundringen på mitt lilla ICA.
Jag tog de här:

Ändra sedan Japan har det varit något underligt med mig. Jag vaknar tidigt och ch naglarna håller sig finfina. Det kan också bero på något annat. Det tidigare för att jag börjar bli vuxnare, det senare för att jag äter bättre.

Att gå upp tidigare har sina fördelar. Lägenheten badar i ljus och innan lunch har jag hunnit en förfärlig massa saker. Nu har jag skrivit en förträfflig ledare (no shit…) och fått in alla dumlisar i frysen. Värmer scones i ugnen och tänker mycket vuxen senare använda samma folie till att värma piroger i.

Och det är väl vuxet om något. Att ha frysen proppad med saker att värma. Inte nog med det, i kväll blir det middag på rester från igår, fast som annan rätt. Jag nästan dåmar av hur duktig jag är. Så annorlunda, så mogen…

Nu bakar jag 56 stycken.

Nu är jag tillbaka från vigseln och har sug efter pinnglas. Eller bara glass. Så vi ska gå en promenad och äta just precis det.

Sovis! Någon timme själv vaken innan Markus vaknar. Frukost med DN, softa med bok på balkongen. Förbereda dagens vigselakt, duscha.

Nu är alla vakna och vi ska nog hitta på något innan jag måste iväg.

Sedan jag kom hem från Japan har jag ställt aen hel del av allt kul jag köpte på mittenhyllan.  Sådant man bara vill titta på. Mina ponnydarlingar får stå högst uppe. tillsammans med den röda elefanten som jag också köpte i Japan. Själv är jag uppvuxen med min stora röda men en dum unge slog av nosen på den (släpp aldrig in dumma ungar!) så substitut är fixat. Och så såklart porträttet på mig och Tore (-96, Pierre A.)

Längst ner är mina nagellack, en ljusstake jag aldrig skulle köpa själv men är en doppresent, Dusten-singeln, "mina" hundar och mina bästa gästa House Mouse-stämplar to die for.

När det gäller inredning tänker jag alltid, hellre mer än mindre. Finns det inget att titta på blir det så tråkigt. Och jag älskar barnsliga saker. Inte sån grown up-shit.

Hämtat från LRs tidning Skolvärlden som kom idag:

Blir därefter så himla glad när jag läser vad Anna Larsson skriver i SvD.