Patetiskt förhållningssätt

Igår hade jag förmånen att få lyssna på en hjärnforskare från Uppsala Universitet, vet inte riktigt hans korrekta titel med det kvittar. han var bra, pedagogisk och rolig. Pratade inför 200 pedagoger härifrån.

Så berättar han sakligt om hur hjärnan reagerar på alkohol och tar några exempel från verkligheten, liksom kliniska saker som att folk tror de klarar vad som helst, vill berätta än det ena och än det andra för att helhetsgreppet har försvunnit och man inte vet vad som passar sig.

Det var verkligen inte hans avsikt att få publiken att skratta. trots det sitter vuxna människor och fnissar högljutt. Inte vet jag, de tänker väl på när de själva varit patetiska. Men gissa vad… det var inte roligt då heller. Kommer aldrig att bli kul. Det finns inget kul med berusade människor.

Höga pip

Jag pratar ibland i min mobil, då nästan alltid med handsfree. Glömmer alltid plocka ut plopparna innan jag lägger på så jag får det där hemska dongande ljudet mitt i huvudet. Blir på lika dåligt humör varje gång.

Nu skulle Erik kunna göra en insats, och berätta för mig varför min dator är så jävla seg.

Men jag läser ut I mina drömmars stad istället. Mycket bra.

Skulle egentligen…

… ha visat en bild på mig och Anton men eftersom datorn här inte villläsa av mitt kort så blir det inget av med det. Sol är det. Var ner till vägen och hälsade på Linda och Jacob som gick förbi med sitt lilla kryp. Ett annat äldre par som bor här gick förbi och stannade också.

Varför varför ska främst äldre mammor vid åsynen av en liten tvångsmässigt berätta om hur det var när deras barn var små? Som om vi bryr oss.