Sallad med halloumi, stekta champinjoner och sallad.

Teknik är ett mycket roligt ämne.

-Ska vi öppna regnbågsbron? Den frågan är precis så abstrakt som den låter, men ändå i Di Levas värld inget konstigt. Jag hade förmånen att uppleva en föreställning med honom i helgen. Först vill jag göra klart en sak, jag är ingen tjej som blir glad av rökelse, valsång och annat som jag kategoriserar som flum. Jag är som jag inbillar mig att de flesta andra i publiken, helt vanligt mycket andlig, inte särskilt alltså. Det är därför vi mår så bra Di Leva. Han är totalt öppen och samtalar med oss om att vara människa på ett sätt som berör. Inte ovanifrån likt predikanter och Jesuspratare som tror sig sitta på sanningen.

Di Leva är en berättare som mycket precis sätter fingret på hur vi lever. Vi beter oss så att uttrycket "den ena handen vet inte vad den andra gör" fyller en funktion. Jag jämför det med att vi måste ha behandling för spelberoende för att vi tror att vi måste ha Jack Vegasmaskiner. Di Leva tar oss med i en saga. En djurvän köra på en fågel. Han tar med den till veterinären och lyckas rädda den. Fågeln släpps fri i skogen. Glad och uppspelt över hur bra det gick åker mannen till stan för att inhandla berusningsmedel, som kunde ha varit bedövningsmedel om fågeln dött istället. Men fågeln möter en jägare i skogen som skjuter, dödar speciella fåglar och den säljs i delikatessbutiken. Dit mannen går efter besöket på Systembolaget. Han köper ovetande hem samma fågel. Den sitter han under kvällen och tuggar på och prisar sig själv för att är en sådan god man.

Di Leva propagerar för statlig lön. Han vill att vi ska använda frigjord tid till att promenera ett par timmar tillsammans några gånger i veckan och äta frukt. Vi kommer att sprida fruktkärnorna och snart kommer Jorden snart att bli den prunkande oas den en gång varit och som vi så väl behöver. I en värld där den plastbit som kallas ID-kort är viktigare än vad vi själva är när vi vill hämta ut ett paket.

Di Leva fnissar, skojar, dricker vatten och sjunger sina välkända sånger som lyfts en dimension av hans prat. Han driver ofta med manligheten, att män är rädda för det mesta, särskilt att inte ses som riktiga män. Därför behöver män ut i skogen med vapen, penisförlängare och döda sällsynta djur.

Di Leva är trygg i att han är den manligaste mannen i sin lila kaftan med mönster av fjärilar och regnbåge. Han snurrar runt över scenen, fnissa råt sig själv och får varje mungipa att lyftas mot himlen. Han talar om kosmos, om lycka och lugn. Hela tiden öppen och avväpnande. Ingen, absolut ingen kan se på Di Leva och säga att hans budskap saknar substans. Det innehåller ingen allsmäktig och straffande gud, det innehåller inga pekpinnar eller konstigheter. Han vänder och vrider på roller som vi själva valt att anta och leva efter, trots att de skaver.

Det Di Leva gör är egentligen bara en show, han lever på att ge oss en upplevelse av att må rätt igenom bra för en stund, även om jag är alldeles för stel för att skrika högt när vi förväntas göra ett gemensamt glädjetjut. Men det får vara okej, hans budskap till den stressande världen får kosta inträde, medan han väntar på den statliga lönen.

Ljusdalsposten/Söderhamnskuriren

På fyran nu är det nåt charterprogram. Jag lyckas gå förbi TVn precis när någon ligger bredvid en hårt kedjad tiger och fotar sig mot betalning. Vilken odrogad tiger skulle finna sig i det. Det är äckligt det somliga svenskar gör utomlands. Utnyttjar djur är en grej. Aldrig aldrig fota sig med djur mot betalning. Hur djur mår är långt mycket viktgiare än en totalt ocool bild från solsemestern i fjärran land.

Släpp tigrarna loss.

Det här är jag och min galna mamma. Ellinor fotade när jag fyllde 30. Nyss fick jag ett sms av mamma där det stod att hon fixat lite och gjort rent cowboysadeln och att den var i salen.

Cowboysadeln är precis vad det låter som. Mamma jobbade en hel sommar på Ranbogården (vore roligare om den hette Rambogården) för några kronor i timmen i sin ungdom för att ha råd. Den är fin och säkert exklusiv på sitt sätt. Man sitter som gjuten på hästryggen.

Salen, är det rum som gamla gårdar tidigare hade för fint. Där samlade man sina fina saker och sen fick man inte vara där. Annat än möjligen på jul och vid begravningar. Detta har i Närby luckrats upp en aning. Nu är det TV-rum och allmänt häng. Tidigare kunde det gå halvår utan att man gick in och tittade på fula vitrinskåp och gamla gitarrer utan strängar. Trots att rummet är positionerat på bästa stället i huset. Det benämns fortfarande "Salen":

Förstår ni hur nyskapande hon är som smyckar "Salen" med en gammal cowboysadeln. Somliga döda Närbybor lär rotera i sina gravar. Men det kan de väl göra.

Min mamma har också gamla sadelhållare som klädhängare i sitt nyrustade sovrum, som går fint i gult och svart, getingrummet. Min käcka mamma är roligare och mer överraskande än vilket inredningsprogram som helst.

Uppdatering: Tekniska Laila skickade en färgglad bild på resultatet:

Kanske om ni ljusar upp hela er skärm?

I dag kom skivorna! Den längst till vänster är en av mina favoriter, men någon har "lånat" den av mig så jag köpte en ny, och kompletterade med resten i gänget. Och Sophia.

Sedan de där små påsarna gjorde inträde i mitt liv (Markus äldre kvinnliga släktingar tackar jag för det) har det blivit åtskilligt mycket mer sallad än innan. Nu förstår jag till och med varför det finns vanlig tråkgrön sallad.

Observera att inläggets titel är en Di Levasång. Jag tänker bara på honom nu för tiden. Det kommer mera.

När jag kom tillbaka efter lunchen såg det ut så här på mitt skrivbord. Alltså, det är inte stöket som är grejen utan att gulliga Susanne försett mig med ett överlevnadskit. Cola och apelsinkrokant. Anna Skipper, hjälp mig!

De allra flesta av mina kollegor är på en annan grej än att vara på skolan, eftersom vi har halv studiedag om en framtidsgrej. Eftersom jag inte är en del av framtiden valde jag att stanna och det gjorde jag helt rätt i för jag får galet mycket gjort och mitt skrivbord börjar se ut som ett sådant igen och jag börjar få koll på alla papper och annat jag måste ha koll på. När det är period med utvecklingssamtal blir resten lätt eftersatt och det börjar direkt. Den här eftermiddagen har verkligen varit välbehövlig för mig. Än är jag inte klar, så vem vet. Det kanske blir stordåd.

Jag har 27 charmiga elever i MIN klass. Det är verkligen MIN klass. Jag är mentor för alla själv. Det blir många utvecklingssamtal det ska ni veta. Mitt uppe i det nu. Har gjort fem… Det blir cirka 22 to go. Ett samtal börjar om fem minuter. Efter i morgon är jag under 20 sträcket. När alla är klara ska jag kanske äta glass. Efter påsk alltså.

Inte varje dag som snön står som spön i backen.
Men i dag har varit just en sådan dag.
Di Leva säger det är okej, allt blir okej.

Få saker konkurrerar med att lägga sig i skaplig tid och medtaga ny bok! Varje bok är ett äventyr. Somliga kan vara riktigt ruttna äventyr dock. Det jag tror är mest ruttet, fantasy, befattar jag mig inte med. I stället tar jag foton på sådana böcker i bokhandeln och skickar som skämtbilder till folk. Det borde jag intensifiera. Drakryttare … visst, sure.