Här är mamma och jag. Här var hon kanske 19. Söt var hon i alla fall. Hon är min sötaste mamma nu med. Jag älskar min mamma. I morgon hälsar hon på!

Nolltolerant mot skitsnack om politiker är en nödvändig kampanj. Hoten och våldet mot förtroendevalda ökar. Helt oacceptabelt.

Jag skulle gilla om fler medborgare hörde av sig direkt till mig som lokalpolitiker för att ställa frågor om hur jag tänker när kommunen behöver spara, varför jag varit med och lagt ner verksamheter eller vad jag egentligen tycker om jämställdhet. Det förvånar mig hur få som tar direktkontakt med sina politiker när det är så lätt. Bara att klicka med musen, som de sade i en gammal reklamfilm. Men det är precis så lätt. Ringa går lika bra.

Det vore också kul om detta skedde med god ton. Under mina första snart fyra år som förtroendevald har en enda person ringt mig för att ställa en fråga, det var trevligt. På arbetsplatsen och av vännerna har jag fått smarta frågor som jag försökt besvara lika klokt. Jag har pratat med många på torgmöten och det är inte alltid särskilt roligt. Många är förbannat otrevliga och skriker faktiskt som femåringar utan att lyssna. Man häpnar. Visst, forum där folk bara får ösa ur sig kanske behövs, men det finns professionella för det.

Jag och andra politiker viker en större del av vår fritid för att sätta oss in i, diskutera och fatta beslut som påverkar allas vardag. Vi gör det för att vi tror att en bättre värld är möjlig, även om vi tror på lite olika sätt mellan partierna. Vi gör det för att vi är de som är valda till det just nu, men det hade precis lika gärna kunnat vara andra som är intresserade av att forma framtiden.

Vi har valt att ha ett demokratiskt, representativt system där vem som helst har möjlighet att sitta i beslutande församlingar. Otroligt och fantastsikt om man jämför med andra system som funnits tidigare och fortfarande finns i andra länder där pengar, kön eller hot om våld är det som bestämmer. Men är svensken generellt glad över detta? Oh nej, politiker får äta skit på insändarsidorna, i annan media och i privatlivet.

Hur glad blev jag egentligen av bokpresenten "Våra politiker och andra dumheter"? Hur skoj är det när man bemöter tomma uttalanden med fakta och får veta att man inte ska tro att man är något? Hur spännande är det att få ett dödshot sprejat på väggen på sin arbetsplats för att man tagit tydlig ställning mot nazismen? Olika grader, samma förvånande förakt.

Det är definitivt inte ett pris man ska vara beredd att betala, och många har därför valt att istället för att fortsätta utnyttja sin demokratiska rättighet att jobba politiskt hoppat av. För att andra, ofta helt vanliga, människor beter sig riktigt illa.

Media uppmärksammar problemet som ett reellt hot mot vårt demokratiska system. Folk ledsnar på eller vågar inte längre utföra sin politiska gärning då deras liv inskränks i alltför stor omfattning. Mest utsatta är Sverigedemokraterna. Jag tar klart ställning emot den människosyn det partiet representerar, men de förtroendevalda ska icke röras.

Nolltoleransen kan börja vid respektive köksbord. Istället för att muttra surt över politiker är det dags sätta sig in i sakfrågor, hitta en bättre läsning och ringa lämplig politiker. Alla är så välkomna!

Publicerad i Ljusdalsposten, Söderhamnskuriren vecka 16

Pratat på msn med Ullie. Bästa Ullie! Jag hävde ur mig tusen saker som jag tyckte illa om. Hon svarade att vi borde spela kula nåt tag. Och konstarerade att vi är riktiga mercabrudar. Det kändes helt absurt och fel. Om man känner mig och Ullie vet man det. Lyckligtvis diskuterade vi också krämer och så. Ibland blir jag så ledsen att Ullie bor så långt bort.

Här är Ullie och jag på kongress i Piteå 2005. Där körde vi också runt runt på en parkering för det var det roligaste vi kunde komma på. Och det var väldigt kul!

Nu har jag tagit mig samman och laddat med dator och scanner framför TVn för att se Top Model och göra nytta. Redan innan programmet har börjat har jag gått i mål, det vill säga lärt mig scanna. Det var ju så enkelt! Eller så var jag så bra.

Jag älskar hästar. Alltid gjort.
Här är mammas och min mosters hästar Luffe och Bandito. Mest Bandito.
Och jag och mamma.

Jag har förmånen att sitta i min soffa med magen full av brieost och titta på TV-program om norska kungafamiljen.

Älskar rubriken. Det var länge sedan jag vitsade med åttan på det där sättet. Väldigt fjortis men kul.

Så klart var flickan fantastiskt. Det coolaste med henne är att hon verkar spruta ur sig musik, inte som somliga artister som håller på snackar om en skiva i två år innan den släpps. Och så är den inte så fab.

Det var skojigt många som satt på samma rad som mig, som jag känner eller kan lära känna bättre.

På minussidan, jag är trött så jag kan stupa.

Blir helt matt på mig själv. Hade ryckt en matlåda och det visar sig att det är pizza med kött på. Vidrigt. Fick gå iväg och köpa nytt.

Sammantaget fick jag massor gjort i dag. Det är de bästa dagarna! Träffade massor av roliga. Rättade massor av prov. Sprang. Duschade. Sorterade. Funderade.

I morgon är det konsertdag. Men framför allt ska jag vara en hel dag på mitt jobb. Det känns som två veckor sedan. Och det är det också. Kortare gästspel i går bara. Längtar efter att träffa mina elever. Min 8C är bästa klassen i världen just nu!

Nu ska jag läsa tills hjärnan faller samman.

Jeans är mitt älsklingsplagg. Ihop med en rejäl huvtröja. I dag spontanköpte jag ett par jeans. Vanliga ljusa. På HM.
(Nu får jag en känsla av att jag skrivit om det här tidigare, men det tål att upprepas)

Tidigare har jag alltid köpt jeans som kostat dyrare än så. Som Lee, Wrangler eller på den tiden Crocker var dyrare än vad de råkat bli nu. Det är de tre märkena, mest Lee, som jag kört på. Jag har pyntat upp 1000 kronor och kunnat använda brallorna max ett halvår. Sedan har jag nött ut dem i grenen. Jag måste gnussa med låren på något särskilt, speciellt sätt när jag går.  Kanske skulle jag egentligen bara ha helskodda ridbyxor. Det har inte haft någon betydelse om jag varit tjockare eller smalare heller. Hål har det blivit.

För ett år sedan ledsnade jag på det och har provat en del hälften så dyra jeans. Det har gått lysande. Riktigt lysande. Inte för att de är billigare, utan för att de har hållit så mycket bättre än bajs-Lee.

I övrigt handlar jag knappt aldrig (men det förekommer) på HM. Varför vet jag inte, men det är inte min grej. Jag handlar kläder på Stadium, Lindex och så får jag massa T-shirts och tröjor i roliga/viktiga världsförbättrarorganisationer som jag är med i. Fast… nu för tiden handlar jag inte särskilt mycket alls. Man blir inte lyckligare av kläder. Finare möjligen, men inte lyckligare.

På intervjun i dag sade jag att lycklig blir jag av att klappa valpar och kattungar. Barnsligt kanske, men sant.

(från www.text.nu)

Markus tycker det är så skojigt att det blir lite upplopp när Glassbilen kommer till Närby. Så jag tror han blir så glad över en bild på när Bertil köper glass.

Vem blir å andra sidan inte det?