Känner mig ganska trött. Bara ett möte på jobbet i dag av lugn karaktär. Därefter ska jag sortera papper och lägga upp en strategi. Allra först ska jag fixa håret, för det hinner jag inte göra hemma. Eller, jag väljer att sova istället. Men produkterna är på jobbet så det ska gå bra.

I dag är det min födelsedag. Nog bara därför som jag är på okej humör efter kvällen i går.

I morgon lördag är det jätteokej att komma förbi och fika, om det är någon som vill som inte tycker sig ha blivit välkomnad. Dock är många av de jag känner som vore aktuella på bröllop imorgon. Två olika. Ulricas och Salams, med respektive kärlekar.

Jag har varit på många möten i mina dagar. Förmodligen långt, långt fler än genomsnittet för folk i min ålder. Det är därför min stjärt är så platt.
Men jag har nog aldrig känt det så värdelöst som i går. Ett möte som med enkelhet hade kunnat ta max en timme blev mer än det dubbla. Egentligen förstår jag inte varför vi skulle ses. Fokus var på två saker, dels sådant vi redan hade pratat om, dels sådant som inte var relevant i sammanhanget. Det korta vi behovde info om hade man lätt kunnat mejla.
Jag var så arg hela mötet att jag bubblade inuti. Snacka om waste of time. Det var väldigt tydligt att kvinnorna på mötet var dom som ville vara effektiva och kortfattade, även när det gällde kommande mötesplanering. Medan männen var precis tvärtom. Det var i princip bara de som pratade också, liksom positionerade sig och tryckte till mig som odemokratisk just eftersom jag inte tycker möten behöver vara längre än nog.

Jag var ledsen när jag kom hem. Jag hade kunnat göra så många roliga saker av den kvällen, istället ifrågasatte jag mitt engagemang stort. Och de andras engagemang med. Varför liksom?

Ingen röd tråd, ingen agenda, inget vettigt.

I dag hade Linda med sin fina hund till kontoret och jag blev hur glad som helst. Ellinor tyckte leken var svår att fota och det har hon väl rätt i, men det gick ju lite vilt till. Vidar, vars fötter syns i bild, är mer skeptisk till hunden. Intressant att mitt hår är så blont att det bränner hål i bilderna.

Skälet till affärsbesöket var inhandling av bakingredienser. Tre sorter slängde jag ihop under kvällen igår. Det tog en timme, by the way. Varför drar man sig för sånt? Alltså fick jag inte köpa färdiga bakverk. Men man får titta!

Se så coolt jag lutar mig emot bilen. Som om jag stod så där hela dagarna. Men det vet ni ju att jag inte´gör, för jag står inte still längre än fem sekunder. För det är tråkigt.

Det är också sjukt tråkigt att handla i mataffärer. Mathandling och planering är tråkigare än något annat jag vet av vardagsgrejer.

Jag tänker så här inför morgondagens födelsedag. Om ni ska skicka något till mig, så skicka inget skrymmande. Posta bara pengar. Jag hatar att behöva åka till Coop för att hämta ut paket. Och då kan ni lika gärna bara sätta över pengarna på mitt konto.

För dom kommer jag sedan att köpa nagellack och kanske små söta figurer i plast eller choklad. Så går det till i mitt liv. Inga stora anspråk

Ni vet redan att Ellinor tog bilder när jag fyllde 30, dvs för ett år sedan. Nu lade jag med den för att den är tagen på Nordost. Kolla, grönt och vackert. Inte en kravall så långt ögat når!

Kanske lite. Från mitt gamla jobb saknar jag alla eleverna, en stor del av kollegorna och NO-salen.

Däremot skrattade jag högt och rått då jag bytta fackförbund från Lärarnas Riksförbund till Ledarna. Servicen från LR var oklar och kass in i det sista. Ledarna ringde upp och välkomnade två timmar efter jag skrivit in mig på hemsidan. En helt ny värld!

GD skriver i dag under rubriken Fotboll ska stoppa kravalller om Nordost i Gävle. När man läser artikeln utan lokalkännedom kan man lätt tro att vi pratar om ett gigantiskt geografiskt område. Det gör vi inte. Vi pratar om kanske åtta hus. Orkar inte tänka efter så noga. I det vi dessutom kan kalla mitt i stan. Jag har bott i den port som syns mitt fram i fyra år och i ett annat hus bredvid i ytterligare fyra år. Jag älskar Nordost.

Visst är det skitbra att fotbollsplanen snyggas upp, och visst finns det behov av generell uppfräschning av det mesta. Men trevligt är det. Kravalller har det aldrig varit. Inga massor av ungdomar som slänger brandbomber genom fönstren eller liknanade. Lite bråkigt däremot har det stundtals varit. Men jag är ganska bombis på att de flesta, likt mig, aldrig märkte det.

När man läser rubriken kan man tro att det föreligger en stor risk att detta händer i morgon. Så är det inte. Man kan också få en mycket förenkelad bild av världen om man tror att fotboll i så fall skulle vara räddningen, och det som hela tiden saknats.

Nordost är lite av ett genomflyttningsområde eftersom det är lätt att få lägenhet där och många sedan vill vidare till annat. Arbetslösheten är hög, en av de högsta i Gävle om jag minns rätt. Många lågutbildade bor här, vilket många gånger hänger ihop med utländsk härkomst. Vi kanske skulle komma längre med världen om vi inte bara kryddade den med fotboll utan också med ett ännu mer omfattánde arbete vad gäller möjligheter att vuxenplugga och därmed öka chansen till jobb.

Varför flyttade jag? Tja, Markus ville ju flytta till Gävle och vi fick då en lite större lägenhet på Brynäs innan det erbjöds någon på Nordost. Men jag saknar det varje dag!

6.26-tåget går som på räls. Är i tid. Till skillnad från en annan avgång jag lärt mig hata. Jag har mycket mindre dator än alla gubbmän som tror de är coola. Det är de inte, de ser ut som hämtade från medeltiden 

En yngre kille sitter bredvid mig på tåget. Läser i kompendium om idrottspsykologi och dricker starköl.

Som han Hedman typ. Jag tror att det lättaste sättet att hitta folk som dopar sig är att kolla upp vilka som jobbar åt Ren Idrott. Om man ska se på historien. Och vi ska väl lära av den?