Hon låg/klöste/bet på papperen, hon gick på datorn samt vippade på skärmen och bet på sladdarna. Hon täckte ljuset från lampan. Allt gick framåt med hennes hjälp.

Christine skrev och undrade vem Blues är. Blues är mammas schäferblandning. Med betoning på mammas. Blues älskar mamma och väntar utanför toadörren när mamma är inne och pudrar näsan. Här kunde hon slappna av i soffan i går kväll, eftersom mamma ändå bara satt där helt lugnt och stickade.

Engelska Elle har ett antal inredningsrepotage från kontor. Att det är från just kontor är egalt, det är stilen som räknas. Den här tjejen i London hade allt som jag älskar. Små saker, söta saker, rosa saker. Ett virrvarr av plastfigurer och muffinsavbilder blandad med boxar i karamellfärg. Man blir glad!

Jag älskar färger och skoj. Minimalistiskt och stramt vitt är väl charmigt på sitt sätt, men inte särskilt inspirerande.

Här har vi en bild föreställande Elin, min syster, och hennes syster Jessicas (som jag dock inte är syster med) barn Maximilian och Timothy. Dessa två gossar är så himla söta, men vad hände egentligen med deras moster i mitten? (I och med denna frågeställning ber jag er att sänka blicken)

Detta är min egna tolkning av bilden ovan på post it. En sorgen konstnärssjäl med små knubbiga händer har, som om det vore magi inblandat, riktigt tolkat verkligheten och printat ner den på något så vardagligt som en post it. Likheterna är slående. Två väldigt söta gossar, och deras moster i mitten som enligt mig skulle lika gärna kunna bo i ett pepparkakshus. Dock läre jag tillägga att jag tycker väldigt mycket om min syster, om nu någon fick för sig något annat.

Tschüß

//Varsegod kära läsare för detta underbara gästinlägg.

Efter klockan 13 i dag är det inte meningen at tjag ska göra något svårt. Alltså läser jag senaste Elle, Femina, Damernas Värld och engelska Elle. Och stickar på mina sockor. Och klappar Blues. Och hör om hur Monika ska avmaskas. Sånt.

I morgon ska jag göra lite ”vettiga” grejer. Ja, det ska jag!

Rådhuskonditoret är lite kult i Söderhamn. Med rätta. Inredningen är från förr men bakverken är fräscha.

Efter lite förträff inför kongressen så gick vi dit och fikade. Medan vi valde, vilket är svårt, fick vi frågan om inte kunde tänka oss kakbuffén. OM vi kunde! Jag älskade allt. Av det jag provade. Konsekvent vill jag inte fota med blixt så då blir bilderna lite mörkmysiga istället.

När folks hår verkligen ser ut som en peruk har jag en svårstyrd längtan efter att dra i håret för att kolla. Inte för att vara dum för det finns många skäl till peruk, utan för att jag blir så nyfiken. Men jag gör det aldrig. Precis som mycket annat.

Kampanj på stationen kring milleniemålen. Bra grej. Wanja pratade. Jag lyssnade ganska länge. Många hade skrivit på skärmen bakom att man skulle satsa på kvinnorna. Något som också Wamja pratade hårt om. Jag håller med. Hittills har världens styrts av män. Det blir inte så bra. Mikrolån till kvinnor har funkat skitbra. Kvinnor verkar fatta beslut med större hänsyn till barn exempelvis. De två mål som lyckats sämst hittills är de som gäller att minska dödlighet bland mödrar och barn… ganska talande. Tyvärr.

Eller så kan man bara säga att världen har alltid varit orättvis så vi behöver inte bry oss. Som en egoistisk, osympatisk människa uttryckte sig en gång.

Jag längtar till jul. Om två månader är det dags för julmustkväll och om man är snäll mammas knäck. Man kan bädda ner sig i flera dagar och läsa böcker, sova och äta kakor. Allt det bästa. Och ja, det är längesedan jag började köpa julklappar. Jag tycker det är roligt. Snart dags att börja förbereda julkorten. Men i år har jag inga ideér.