Nu blir det inget mer godis i dag.

Jag är med och tar fram viktiga riktlinjer. Jag har röda örhängen. Det kanske inte syns så bra, men det har jag, för den röda känslans färg. Vi röstar och röstar. Nu, dosan!!

Aftonbladet har en hjärndöd artikel en en särskild händelse som skulle vara det sista beviset FÖR att djur har känslor. Pinsamt för det mänskliga släktet. Vi har levt med djur i tusentals år och ständigt ifrågasatt deras förmågor till det mesta. Att känna, tänka. Vi har utnyttjat dem till allehanda och det fortsätter. Vidrigt är det.

Fiskare påstår att djur fiskar inte kan känns smärta. Vi använder djur som verktyg för att få mat och kläder. Vi tester mediciner på djur trots att det inte är särskilt säkert.

Att djur har känslor råder inga tvivel om (om man känner ett djur), men med bakgrund av detta kan man ifrågasätta om människor har det.

Flygblad från S-kvinnor. Om man lever som ett par har man ofta för avsikt att fortsätta med det på så lång tid som möjligt. Att detta underlättas av jämställdhet är inte så nytt. Med deras slutkläm om att dessa par också skaffar barn får mig att kräkas. Den gamla otäcka normen att barnen är det ultimata målet. Inte relationen i sig.

OM folk får barn, är det dock en självklarhet att barnet ska ha tillgång till båda sina föräldrar. De pappor som inte tar halva ansvaret får mig att se rött. För det är ju främst pappor.

I går satt jag bredvid Östros och åt middag. Han ville gärna ha en Gävleborg med Kulturell Allemansrätt-tryck. Vi ska förse honom med en sådan i dag. Fast just nu är han i talarstolen och pratar väl om utbildning. Han berättar om hur våra meningsmotståndare genom tiderna skrattat när man talade om målet att 50 procent av ungdomarna skulle gå på gymnasiet… Samma typ av skratt som vi hör i dag när vi vill uppmuntra och göra det möjligt för alla att skaffa sig högskoleutbildning.

Det finns två grupper som uttrycker ”alla ska inte behöva ha högskolekompetens från gymnasiet”. Den ena är de studieovana som är mycket skeptiska till böcker överlag. Av tradition. Ett sådant län, en sådan ort kommer jag själv ifrån. Jantelagen är hård och man ska inte tro något, att tro att man kan plugga är en sådan sak. Man tror kanske inte att sådant ”lever kvar”, men det gör det. Det leder också till att ungdomar på orterna inte känner att studier är för dem, att roliga yrken som förskollärare, sjuksköterska och advokat är helt utanför deras möjligheter. Det är tråkigt och cementerar människor i roller som de inte skulle ha valt om de levt i ett annat sammanhang.
Den andra gruppen är borgarna, som självklart vill ha en pöbel som kan utföra de tyngre jobben, och mutar folk in i detta med att säga att de inte behöver plugga.

Plugga är inget straff. Plugga är jordens underbaraste möjlighet.

Jag tycker det är så där med hotellrum. I början när man låg ute på grejer var det kul, nu skulle jag ge vad som helst för att få sova hemma.  Ganska skönt att vara i säng tidigare än vad jag trodde.

Inga starka känslor annars i dag.

Margot Wallström. Hon har stora, bruna glasögon. Ungefär som de jag hade på mig på en skojsig bild för någon dag sedan.

Jag har lite lite huvudvärk. Det brukar jag inte ha. Det är ovant. Och jag skulle behöva gå på toa. Det är lite vanligare. Efter talen här nu så har vi lite kvar i temagrupperna. Sedan får vi åka och sova. Nice!

Nu talar han till oss på perfekt svenska. Ett mycket bra tal som handlar om solidaritet. Han vill ha en grön turism med god medelhavsmat i Grekland. Det är bra! De vill också jobba med alternativa energikällor. Han pratar om miljön som ett globalt problem, och vill samarbeta med utvecklingsländerna. Han talar om att en rättvis värld är möjlig.

Han vill se en omorganiserad värld med sund finansiell sektor. Det är fint!

Av hans åtta livvakter så är en en riktig pudding. Om man får värdera sådant.

Förra veckan lyssnade på Wanja Lundby Wedin på Centralen i Stockholm. Bredvid utställningen om stora bilar som vi borde köpa för att få ett gott liv, fanns en miniscen där millenniemålen uppmärksammades. Bakom Wanja fanns en fond där förbipasserande hade fått klottra tips på hur man ska uppnå målen. 

Den yttersta visionen för målen är en rättvisare värld till år 2015. Detta bestämdes av världens ledare under FN:s paraply 2000. De rika ländernas åtagande handlar om att skriva av skulder till utfattiga länder och att ha en viss nivå på sitt bistånd. Också konkreta saker som att utvecklingsländerna ska få tillgång till billigare läkemedel och ny teknik. Fortfarande har de flesta människor på jorden inte haft möjlighet att ens svara i en telefon, medan vi är några som kopplar upp oss på internet med våra små, glänsande mobiler.

Den globala ekonomiska krisen sätter nu käppar i hjulet för att få fler människor att leva under drägligare förhållanden. Visst är det så att den ekonomiska krisen slår hårt mot även Sverige, men det finns hårt och så finns det hårt. Här är den inte en fråga om liv eller död.

Ett millenniemål handlar om att halvera världens fattigdom och hunger.  Sedan 1990 har undernäringen hos jordens befolkning minskat, 2006 var sexton av hundra människor i världen undernärda. Under förra året ökade den siffran, främst på grund av ökade matpriser.  Jag funderar inte en extra gång när jag köper mina äpplen på hur många jag ska ta. Jag tillhör inte de som behöver leva på tio kronor om dagen. 1,4 miljarder av våra medmänniskor lever under de villkoren. 

På den klottrade fonden stod med stora, blå bokstäver: Satsa på kvinnorna! Av de åtta millenniemålen är det de som handlar om jämställdhet och att stärka kvinnors hälsa som gått allra sämst hittills.  Som en konsekvens av det når vi heller ingenstans med att minska barnadödligheten. Jag skäms. Jag skäms över att vi i den rika världen inte förmår bättre än så här. FN:s generalsekreterare vill inte ge upp, men hävdar att det krävs väldigt mycket av stark politisk vilja och tillräckligt och fortsatt bistånd.

Wanja gjorde detta, talade med politisk vilja och uppmärksammade kvinnors situation särskilt. Riktar man biståndet mot kvinnor når man längre än när man gör det mot män. I dag når en mycket liten del av biståndet kvinnor, trots att kvinnor och barn utgör en stor majoritet av världens fattiga.

I den lilla broschyr jag fått med mig kan jag läsa om vad jag kan göra för att hjälpa till. Jag kan skaffa mig kunskap om vad som orsakar orättvisor för att kunna argumentera och påverka. Jag kan skriva under namninsamlingar för frågor jag tycker är viktiga. Jag kan kontakta en politiker genom att skriva ett brev. Väldigt rafflande. Det är inte mycket som krävs av mig. Tydligen.

Jag lämnade Stockholms Central bakom mig med broschyren om Millenniemålen i min påse med helgläsning för flera hundra kronor. I den svenska lågkonjunkturen. I den afrikanska får barnen hungra. Och jag har uppmanats att skriva på en protestlista. Så blekt är det i västvärlden när vi verkligen ska hjälpa till.

Publicerad i dag i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten

Mona har just hållit parentationen. Hon uppmärksammmade tre partikamrater från Gävleborg speciellt. Det var fint. Intressant också att cirka 700 människor i lakelen faktiskt kan vara knäpptysta.

Nu talar hon om hur partiet vässat vår politik. Hon trycker främst på jobben, där vi har den absolut starkaste jobbpolitiken. Vi viker inte en tum, arbete åt alla!