När telefonen kom hade man särskilda små söta telefonmöbler. Antingen en slags sittbänk med plats för telefonen stationerad i hallen. Eller en liten vägghylla för telefonen med plats att förvara telefonkatalogen också. Idag har man fasta telefonen lite överallt, och inte på någon särskild möbel. Om man ens har en.

När TVn kom ordnade man speciella skåp för den, senare mycket fula bokhyllekombinationer med särskilt TV-hål. Nu kan man ha TVn lite som man vill (även om många fortsätter med den där bokhyllegrejen) till och med på väggen. Det var ´visserligen svårt förr, men ni fattar grejen.

När mobilen kom var ju grejen att man skulle gå omkring, så då ordnades istället hölster runt kroppen och skjut fula, små mobilfodral som man fäste på väskan eller om man är kille, i skärpet (somliga har det fortfarande). Nu är mobilen mer en förlängning av kroppen.

Datorn samma grej, i hur många hem står inte en stor hörnmöbel för stationär dator. De som lämnat det har en liten laptop man kan ställa var som helst. Och inget fult databord.

Samma fenomen alltså, när en ny viktig, teknisk pryl dyker upp fixar man sitt hem efter den. Sen struntar man i det när man vant sig. Spännande.

Ullie har sagt att jag ska titta på jag tittar. Inte som en njutning, utan som efter en order.

Bredvid mig på tåget sitter en äldre dam som alternerar mellan att fråga om klockan och var vi är och hur det kan ta så lång tid till Gävle, samt att säga att jag skriver så snabbt på datorn. Till att plocka vantar och mössa i och ur väskan.

Det är inte roligt. För henne. För hon verkar så ängslig. För hon tror hela tiden att hon inte ska komma till Gävle.

Först vara jag irriterad över att hennes väska tog all plats för våra fötter, men nu är det bara sorgligt.

Det ska jag ägna mig åt på eftermiddagen. I dag ska vi vara på SACO Studenråd. Kul!

Eftersom jag jobbade till klockan sex i går kväll i Stockholm kände jag inte för att åka hem. Jag sov istället hos Ellinor. Det var mysigt, och vi åt lite Marabou daim som vi älskar. Och pratade om personer vi känner. Och om vad Ellinor ska ha sin psykologutbildning till. Och om varför folk inte kan skilja oss åt. (Det skiljer bara tio år och mer än tio centimeter).

I dag är jag lätt först på jobbet.

I Ensam mamma talas nu om HELA familjer. Fy fan. Massor av familjer är en förälder med barn. Det är inget fel på det. Det blir som det blir.

Vad är en äkta människa? Det funderar jag på. Mer som retorisk än uppriktig fråga. Är man inte som man är?

Man brukar ju säga att kvinnor väljer män som påminner om sin far. Men Ensam mamma-Helena väljer en partner som ser ut som sin son. Liksom konstigt.

Vidars text.

Fotograferade det som Vidar ratade. Har ni ätit kall äppelsoppa med kryddning i mintsmak? Eller oregano som Linda sade? Don´t.