Old and new

Vi sitter i Tollares Blå rum. Bordet är väldigt gammalt och har den fina gamla loggan i trämönster på bordsskivan. Heter säkert nåt på fackspråk. Över det ligger lite moderna sladdar.

Jag kan skriva, men that´s it

Alla har några talanger i livet. Jag läser snabbt och kan formulera mig när det krävs. Hade aldrig någonsin ångest att behöva formulera något skriftligt i skolan. Hade till och med svårt att fatta mig kort. Gilar att skriva allt som skrivas kan på något sätt. Fattar inget när någon inte kan prestera ett vykort ens. SMS skapades för mig. Sedan är jag inte på något sätt ohändig. Jag kan tänka ut och fixa till, men särskilt konstnärlig är jag inte. Det sörjer jag. Därförpassar scrapbooking. Då kan jag mest montera ihop saker. Men att måla själv, eller ens ha en snygg handstil, det går inte. Tittar på på Elises grejer nästan varje dag och avundas. Mina systrar Sara och Lina skulle kunna göra det minst lika bra som Elise, men de gör lite annat i stället. Waste tycker jag som sett allt kul de kan göra. Men inte jag. Inte jag. Det är en sorg. Men jag kan ju skriva om det i alla fall.

Funderar på om jag kanske ska skicka efter julklappar till mig själv från den här underbara shoppen i USA igen. De bästa julklapparna väljer man ju själv.

Nej! Nej! Nej!

Läser att DiLeva anmälts för misshandel av sin sambo, som nu har för avsikt att lämna honom. Det gör hon helt rätt i. Men… inte ens de män som predikar kärleksbudskapet lever upp till det. Jag tappar tron. Varför slåss killar? Varför slår dom de kvinnor de säger sig älska?