I Upsala hoppade en gubbe på. Säg 60 år, mysko look. Han pratade redan då på typisk gubbsvenskengelska i mobilen. Situationen verkar vara att han träffat en kvinna på ett möte och är besviken för att hon inte mejlat honom trots att han mejlat henne OCH lämnat lappar. Hans kropp (-And with body I mean all my body) reagerade ju så starkt på henne så varför kan hon bara inte komma och hälsa på.  -No pressure…

Jag spyr. Jag spyr igen.

Förra veckan hade jag inga kvällsmöten, trots att jag dubbelkollade två gånger.

Den här veckan är de här igen. Det är inte tråkigt med själva mötet, men att jag efteråt är så slut att jag inte orkar med nåt mer kul.

På socialdemokraternas kongress sade Veronica Palm, partistyrelsen, en mycket klok sak bland andra. Hon talade om socialdemokratins uppdrag som att se till att alla människor får en chans och chans och en chans så länge det behövs. Det är målet. Alternativet finns inte. Att ge upp på människor. 

Socialdemokraterna har ännu inte lyckats med att bygga ett sådant samhälle, men de är tydliga med att det är riktningen. Borgarna försöker inte ens. De verkar helt omedvetna om ett socialt spel som gör att människor inte alltid kommer framåt, inte alltid orkar ta tag i saker där och då utan behöver stöd i jobbiga situationer.

Det är lätt att man hamnar i en utsatt situation och känner att man helt saknar makt över sitt eget liv. Att inte klara skolan ordentligt och därför ha färre möjligheter  än de som gör det, att inte lyckas få ett jobb (hänger ofta ihop med dåliga studieresultat) och därför aldrig kunna åka på semester eller ge sina barn ett Nintedo Wii.  Borgarna talar gärna i termer som att man är sin egen lyckas smed. Att vi alla föds med samma chanser och plockar man inte alla poängen så ska ingen annan lastas för det. Och därmed står man också ensam med problemen.

De flesta problem har sin grund någonstans och den grunden rår man inte alltid för själv. Omständigheter som missbrukande föräldrar, läs- och skrivproblematik, mobbing, fysiska- eller psykiska funktionshinder, dåliga lärare, frånvarande föräldrar och många andra fenomen som man sannerligen inte rår för själv drabbar oss och påverkar oss. Per automatik betyder det verkligen inte att det blir skit, men det bidrar knappast till ett extra flyt.

Vad gäller funktionshinder har vi kommit väldigt långt jämfört med när som helst innan. Men inte tillräckligt. Tidigare lämnade man bort funktionshindrade barn, say no more…  Annat som människor kanske behöver stöd i hanteras ännu inte på det sätt som skulle krävas. Eller förebyggas.

När människor blir besvikna på livet är det farligt lätt att inte bli särskilt konstruktiv och ta fighten för att jobba för sin egen och alla andras skull till ett bättre liv. I dag erbjuder Sverigedemokraterna alternativet. Människor som vi inte har lyckats inkludera i samhället på ett bra sätt vill skylla allt på invandrarna. För att de själva inte har ett jobb, eller tjänar tillräckligt bra eller vad som helst som är normen för lyckad person.  Klart SD-topparna skulle dissa teorin men undersökningar som finns visar att det är inte de som glatt kan luta sig tillbaka och säga –Det går bra nu kompis, det går bra nu! Som är Sverigedemokrater eller rasister i allmänhet.

Det är naturligtvis ett egenvärde i sig att vi bygger samhället så att varje människa kan må bra, men bonuseffekten är att detta ökar förståelsen för världen och andra människor än de som beter sig exakt som en själv. Välutbildade människor jagades av nazisterna i Tyskland. Knappast en slump.

Gå till dig själv, visst vill du ha en chans till och sen ytterligare en om det behövs? Så klart! Då är det också lättare att glädjas åt andra som får chanser.

 
Publicerad i dag i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten.

Tågets ljud gör inte att man blir piggare. Inte det minsta. Jag tänkte faktiskt åka sju, men när jag skulle boka i går fanns inga biljetter på det. Så det fick bli halv åtta. Har ett möte med vår jurist klockan tio. Vi ska prata om PUL och sånt. Det är bra, det behöver jag.

När jag gick i mellanstadiet och klassisarna hade diverse fester kopplade till födelsedagar var det inte helt ovanligt att det serverades bål. Det var väldigt gott! Stora skålar att ösa ur var lite av grejen. Och frukter i. Borde man göra oftare.

Jag hade också kalas. Men det var mycket krov med bröd på dom.

När telefonen kom hade man särskilda små söta telefonmöbler. Antingen en slags sittbänk med plats för telefonen stationerad i hallen. Eller en liten vägghylla för telefonen med plats att förvara telefonkatalogen också. Idag har man fasta telefonen lite överallt, och inte på någon särskild möbel. Om man ens har en.

När TVn kom ordnade man speciella skåp för den, senare mycket fula bokhyllekombinationer med särskilt TV-hål. Nu kan man ha TVn lite som man vill (även om många fortsätter med den där bokhyllegrejen) till och med på väggen. Det var ´visserligen svårt förr, men ni fattar grejen.

När mobilen kom var ju grejen att man skulle gå omkring, så då ordnades istället hölster runt kroppen och skjut fula, små mobilfodral som man fäste på väskan eller om man är kille, i skärpet (somliga har det fortfarande). Nu är mobilen mer en förlängning av kroppen.

Datorn samma grej, i hur många hem står inte en stor hörnmöbel för stationär dator. De som lämnat det har en liten laptop man kan ställa var som helst. Och inget fult databord.

Samma fenomen alltså, när en ny viktig, teknisk pryl dyker upp fixar man sitt hem efter den. Sen struntar man i det när man vant sig. Spännande.

Ullie har sagt att jag ska titta på jag tittar. Inte som en njutning, utan som efter en order.

Bredvid mig på tåget sitter en äldre dam som alternerar mellan att fråga om klockan och var vi är och hur det kan ta så lång tid till Gävle, samt att säga att jag skriver så snabbt på datorn. Till att plocka vantar och mössa i och ur väskan.

Det är inte roligt. För henne. För hon verkar så ängslig. För hon tror hela tiden att hon inte ska komma till Gävle.

Först vara jag irriterad över att hennes väska tog all plats för våra fötter, men nu är det bara sorgligt.

Det ska jag ägna mig åt på eftermiddagen. I dag ska vi vara på SACO Studenråd. Kul!

Eftersom jag jobbade till klockan sex i går kväll i Stockholm kände jag inte för att åka hem. Jag sov istället hos Ellinor. Det var mysigt, och vi åt lite Marabou daim som vi älskar. Och pratade om personer vi känner. Och om vad Ellinor ska ha sin psykologutbildning till. Och om varför folk inte kan skilja oss åt. (Det skiljer bara tio år och mer än tio centimeter).

I dag är jag lätt först på jobbet.