Det är tröttsamt när högerpolitiker snackar frihet. Den typ av frihet de avser är nämligen en liten typ av frihet. Att kunna välja mellan massor av olika varor, vårdgivare och skolor.  Det underbara ordet och innebörden har frihet har plötsligt krympts ner till möjligheten att kunna välja mellan en oöverskådlig mängd chips. Eller vilken vara som helst. Eftersom den blå friheten handlar om att kunna köpa eller sälja som man känner för det.  Apotek eller så till exempel.

När arbetarrörelsen använder begreppet frihet, handlar det om fenomen av en helt annan dignitet. Frihet från förtryck och orättvisor. Frihet från sådant som verkligen inskränker livsmöjligheterna. Frihet från fattigdom och hunger. Friheten att kunna fatta egna beslut för att man har fått möjlighet att kunna inhämta den information man behöver.

Frihet att kunna skapa sitt eget liv, utan att behöva följa fotspår från förr. Därför har vi i Sverige skapat ett system där du kan få vilken utbildning du vill, utan att du måste ha föräldrar som kan betala för dig.

Vi har byggt upp välfärdssystem som ger alla rätten till vård och omsorg, inte bara de som kan betala. Det skapar frihet, en känsla av att veta att man räknas.

Att tro att system med massor av vårdgivare eller massor av skoldrivare är ett spel. När det konkursas får kommunen plocka upp rester av det som blir kvar. Det sker i dag när friskola efter friskola går omkull i Stockholm. Marknaden och den falska friheten styr, och elever hamnar i kläm.

USA är ett land med enorma klassklyftor. Samtidigt som du kan göra dig sjukt rik, kan du vara helt utblottad och utlämnad till välgörenhet. När Obama föredömligt försöker utjämna klassklyftorna genom att reformera sjukvårdssystemet får han skit för det.  Ur mitt perspektiv ter det sig oförståeligt.  Jag är helt säker på att blåmoderaterna sitter och njuter av detta, att det finns fler egoistiska människor som hellre vill konsumera med ännu fler av sina kronor. De vill minsann inte betala för att patrasket inte kan ta hand om sig själva.

I USA vill man inte att alla ska få sjukvård. I Sverige vill Moderater inte hjälpa till med ensamkommande flyktingbarn i Vellinge. Och i ganska många andra blåmärkta kommuner. Pengarna ska användas till att välja mellan en ohygglig mängd märkesprylar, elektronik eller hus och andra statusmarkörer. Absolut inte gå till den gemensamma välfärden. Absolut inte till barn med trasig bakgrund.  Det är den moderata synen på frihet.

Det är ju förresten de rika människorna som tär mest på planetens resurser med sitt glada handlande och stora, energislösande bostäder. Ytterligare en global orättvisa. Somliga roffar och roffar och förstör för andra. Vilken frihet är det för de människor som inte längre kommer att kunna bo kvar där de bor i dag för att klimatet och vattenståndet ändrats?

Frihet är dock något alldeles för viktigt för att kidnappas av högern. En produkt är aldrig att jämställa med frihet. Frihet är att kunna bli det du vill. Men inte bara du, utan också du, du och du.

 Publicerad i tisdags.

Markus hade tipsat om Stockman. Kollade av detta med några andra som hävdade att det var Finlands NK. Stackars Finland. Jag gillar att kolla i glammiga butiker. Men glammigt var det sista Stockman var. Det var bara stort och hade märklig ordning.

Jag gillade att hänga i en fin Marimekkobutik (utanför Stockman) och köpte lite prylar som tillhör min favoritserie.

I övrigt handlade shoppingen om taxfree. Det roligaste då är reseförpackningar som inte finns i vanliga butiker. Ellinor triggade vår shopping till max.

Drog några klassiska kartonger med choklad. Marianne gillar jag.

Det känns fortfarande som att jag gungar. Jag är inte nöjd. Inte ens stolt.

Jag avskyr avskyr avskyr att åka färja. Jag skulle kunna fördjupa resonemanget, men jag måste då se bilder och känna luktar jag inte önskar ens mina ovänner.

Här är tre glada lirare med röda ögon på väg till färjan. Linnéa, Ahmed och Helena. Vi sitter på ett södergående tåg och är ganska spända för det som väntar.

I morgon drar mitt jobb iväg på två dagars färjeresa till Helsingfors. Det känns inte bra utifrån färjeperspektivet. Jag tycker färja är bland det skabbigaste som finns. En gång har jag åkte till Färöarna. Fulla färöingar är inte att leka med. En gång åkte jag till Tyskland. Då sov jag mest. En gång åkte jag på studentkryssning. En gång jag gjorde mest som alla andra. Det var så där. En gång tvingades jag åka till Åland och vända med gamla jobbet. Vi kunde inte konferera pga utropen och jag var sur och hade huvudvärk. Folk verkar bli vansinnigt glada av färjor. Jag blir buttrare än vanligt.

Bävar för den skabbiga buffén som brukar ingå. Hur folk ska prata över maten och skaka huvudet… usch.

Mannen som växte upp med utsikten nedan lärde sig att uppskatta det lilla. Det vill säga äckligt lösgodis. När Bertil väljer godis hemmavid blir det en ganska ruskig blandning. Tyvärr släpps han ibland loss inför jul och andra högtider när han ska hjälpa till. Tänk dig allt som är tråkigt och färglöst i godishyllan. Det tar Bertil. Och det är ju skitsmart, för han får behålla allt själv.

Men igår köpte Markus lösgodis. Ingen Bertilblandning. Den har jag nästan ätit upp nu. Till Grannfejden.

Min syster Lina har tagit den här bilden. Det är utsikten från köket där jag är uppväxt. Lina har modifierat bilden en aning, men när man ser det här… Just då längtar man inte hem. Men det är också en bra påminnelse om att jag verkligen inte är någon citytjej. Men jag har lärt mig den urbana miljön också, jag är multikompetent.

Bläddrar i nya Femina som kom på posten i dag. De tipsar om Island som resmål. Det är klart de gör. Island är fantastiskt. Jag älskar Island. Jag älskar hästar. Jag älskar kombinationen. Jag kommer verkligen att åka tillbaka en tredje gång. Och kanske en fjärde.

Det som nyss var, kan snabbt bli det förflutna. Så är det med mitt gamla jobb. Jag kan stället utan och innan. Jag vet mer om somliga elever än vad föräldrarna gör. Många kollegor har jag följt genom både det ena och det andra. Och i tanken är jag där ofta.

Inte sedan juni har jag varit där, och det är ju inte särskilt länge sedan alls. Och så i dag. Har längtat efter min gamla klass och det var galet kul att träffa dom. De blev glada också och gav spontankramar (jag backar aldrig undan när det gäller elever, så var lugna).

Det var en udda mix av att höra till men ändå inte. Två timmar senare gick jag. Tomt känns det. Och konstigt.