Ju mer man gör, desto mer lycka.

Ni som hänger med i mitt vardagsgnäll vet hur jag kräks när föräldrar sätter matchningsnamn på sina ungar. Jag har redogjort för en del exempel och konstaterar att förkärleken för detta är stark i Markus släkt. Dock fanns mina aversioner mot fenomenet långt innan jag visste att Markus fanns.

Men nyligen kom jag på att min farmor hette Ella. Och hennes syster Ulla. Hon hade humor gammelfarmor Tyra. För jag vägrar tro att hon gjorde det ”på riktigt”. Det var bara ironi detta med Ella och Ulla.

 SvD äger bilden.

På väg hem från sossarnas kongress, klämmer Claes ner sig bredvid på mig ett ganska trångt pendeltåg. Vi småpratade lite om hur kongressen hade varit, och jag sa att det syntes att han hade haft roligt på festen kvällen innan eftersom han hade glitter på halsen. (det låg glitter på borden, sånt man vet om man var där, som tidningarna skiter i). Han blev lite bekymrad över det för han hade duschat. Sen skulle han av och vi sade att kampen går vidare. Det var en fin stund med en fin man.

Jag har tänt några ljus för att försöka få till riktig myskänsla. Har hört att det ska vara receptet, men jag tror själva programmet hade räckt.

Har skrivit några vykort till tanter som blir glada över sådana.

Slängde ner den här krämen i varukorgen när jag ändå var igång. Inga parabener, inte testad på djur. Men lukten, mina damer och herrar. Lukten. Den är maffig! Köp till dig själv, köp i julklapp till någon du gillar. Kanske någon som du vill luka nära på.

Nu känner jag mig lite inspirerad att sortera lite av alla mina småsaker.

Har lördagsmys. Har gjort en långpromenad till mataffären för att köpa till exempel päroncider. Glatt konstaterade jag att det såldes munkar utanför. Jag bejakar alla frestelser.

Shit vad fult det tenderar att att bli när man fotar med blixt. Det kan ju inte vara motiven som är halvdana.

Annelee och jag visar den fina nödprovianten som hon sett till att ta med. Renée Voltaires Snälla Karameller. Syrlig citron, vaniljkola och chokladmint. Rekommenderas.

Jag kunde ha satsat lite mer på puder i morse, men det är inte precis som man behöver vara snygg på det här eventet. Handen på axeln på den kille som jag umgås med mest i mitt liv. Peter.  Hasch. Han gillar inte att man skojar om hans efternamn. Av vaken tid är det honom jag träffar oftast, inte Markus. Tur att han är så fryntlig. Det kan man tydligt se.

Ibland är det ROLIGT att läsa insändarsidorna. Till exempel när en speciell centerpartist dundrar. Som idag. Man vill som riktig fjortis dunka en näve i pannan och säga döhhh!

Jag jobbade på Gröna Lund en sommar. Då fick jag lära mig yttepyttelite om nöjesbranschen. Det räcker dock för att förstå att det inte är någon lek precis.

Det skojiga med det här är att om ”kommunledningen” inte fäljt med på en resa för att kolla framtidsmöjligheter hade samma insändarskribent kunnat skriva ”jag kräver att kommunledningen ska bry sig om företagarna”.

Men jag ska vara uppriktig, jag anser inte att kvinnan i fråga är representativ för centerpartister. Hon är bara en missnöjespolitiker. Som i fullmäktige gärna pratar om sitt eget arbete. Galet.

Jag saknar egentligen ord.

Konstaterade alldeles nyss att det är lite ledsamt med de orter som ändå har en sådan storlek att man förväntar sig något. Av positiv karaktär. Och så händer inget av det.

Jag gick efter att två killar (så klart) hade gjort sina stapplande försök. Dåliga skämt med sexanspelningar och som gör en grej av att ingen skrattar, och de ”men tack för att ni ger mig den”. Man får vad man förtjänar liksom. Både de och jag kanske.

 
Marie, eller ”Fröken Elsa”, skapar underbara, små möss som gör olika upptåg på hennes blogg. Jag smälter likt choklad i vattenbad. Tack för tipset Christine.