Natten mot måndag är alltid något speciellt. Inte för att jag inte vill åka till jobbet, ty jag älskar jobbet. Utan för att jag efter någon sovmorgon vill fortsätta ha just sådana. Men det går ju inte.
Så ganska pigg eftersom jag sovit länge försöker jag somna strax efter elva. För att klockan ett vara övertygad om att jag inte sovit alls. Men det måste jag ha gjort för det sjöodjur som jag ser framför mig kan jag omöjligt ha fantiserat ihop själv. Alltså har jag drömt.
Inte tyst i sovrummet. Vänder och vrider på mig. Igen och igen. Sover lite. Vaknar. Samma vissa.
Klockan fem hör jag tidningsbudet med alla andra ljud. Vet att det är en timme tills jag ska gå upp. Vaknar var tionde minut. Buttar på M lika ofta. Hatar mitt liv.

Och självklart, självklart är tåget sent. Så sent att jag istället tog det som eg. ska avgå efter.

I Aftonbladet i dag, på kulturdebatt (??) så hade en frilansjournalist skrivit ett intressant stycke om matemtiken. Kort sammanfattat vände hon sig emot att matte ofta framställs som ett helt nödvändigt ämne medan de flesta människor använder matematiken väldigt begränsat i sin vardag.

När jag var mattelärare frågade eleverna ofta varför de ska kunna dittan och datten. De frågade också på biologin, fysiken, kemin och tekniken. De frågade det om allt jag undervisade om. Mitt svar var alltid detsamma, du lär sig detta nu för att jag inte har rätten att bestämma över er, vilka som ska plugga vidare och vilka som inte ska göra det. Ni har alla chansen till allt efter detta. Och chanser gillar de ju, även om de inte gillade algebra (Skärp dig Elin, man räknar inte med bokstäver. Eller. Om du säger att X kan vara vad som helst och jag säger att det är sju kan du ju inte säga att det är fel.) alla gånger.

Men matematiken har en särart. Den hjälper dig att inte bli lurad. När du ska köpa saker, teckna försäkringar och så vidare. ALLA kommer i kontakt med pengar, alla vill ha så många som möjligt och absolut inte bli lurade. Alla exempel i matten baserade på pengar (eller godis) funkar allra bäst. Procent ser jag som en av de viktigaste grejerna, vid sidan av det generalla att uppskatta om något är rimligt.

Jämfört med dåliga mattekunskaper får man väl ändå säga att procent är relativt avancerat. Jag tycker att alla ska lära sig procent.

Till skillnad från artikelförfattaren tror jag dock att matten återkommer mycket oftare i vardagen än vad man tänker på. När man dubblar recept, när man gör överslag på om man kommer att bli sen eller när man köper garn.

Matematik är logik. Inget annat. Därför tränar den hjärnan och man kan applicera det på annat.

Men ingen kan på allvar hävda att konjugatreglen eller cosinusräkning behövs för en trevlig vardag.

Har en fjärdedel kvar av den här så jag vet ännu inte hur det går i det enda som boken handlar om, nämligen hur det går för tjejen med killen.

Baksidan förledde mig att tro att den handlade om kamratskap. Det gör den inte. De handlar om hur tjejer allt för många gånger lägger som som riktigt platta mattor för killar.

Och här är det unga tjejer och så är det tyvärr så att tjejer utplånar sig själv för att göra killar nöjda. Jag har gjort det, därför känner jag igen de känslor som skildras. Alla tjejer gör nog det. Välskriven på så sätt.

Fy vad mesig jag varit ibland. Boken påminner om det, därför kväljs jag lite.

Det är sådant som känns fint och roligt en söndagskväll. Vi som är lyckliga nog att leva i en demokrati.

Nyss var Eriksson riktigt hård när han dissade Hägglund om att de har fattat de beslut som gjort det sämre för människor. A-kassereformen har inte ett skit med finanskrisen att göra. Det har bara att göra med att borgare tror att  folk inte jobbar på grund av lättja, inte på grund av att de inte kan få jobb. Ohly är tydlig med detta.

Björklund berättar att de nu satsat på vuxenutbildningen. Hm. Vad var det de gjorde typ förra året? De där borgarna.

Nu skattefrågan. Jag tror att en majoritet av svenska folket hellre vill betala lite mer i skatt för att ha en stark välfärd och slippa ännu mer skuldsättning. Skola och vård är viktigt. Det måste få kosta. Det är viktigare än att de redan rika ska få ännu mer, för det är ju så klart de rika som tjänar absolut mest på en sakttesänkning. Tro aldrig något annat.
Klyftorna har ökat.

Blev så trött på att ha en musikmaskin stående som ändå inte fungerar och ungefär ett bord för mycket längs en vägg, så jag bar upp ett på vinden och sedan ställde jag lite av det som blev kvar på det söta bordet som min morfar gjorde när han gick på en snickarkurs för tusen år sedan.

Jag har jonglerat lite i dag. Det gick bra. Höll på ända tills jag insåg att jag gör det med öppen mun. Öppna munnar är fult så jag blev arg på mig själv och slutade.

I dag har jag också brutit ihop och gjort en matlista för veckan inför dagens handling. Det är ett litet trauma för mig varje gång Markus frågar vad vi ska äta. Jag har aldrig nåt svar och bryr mig inte. Mat är tråkigt. När jag bodde själv lagade jag storkok som höll några dagar, åt ute eller åt flingor. Åt när jag blev hundrig, tänkte inte på det innan. Det är inte Markus melodi tyvärr. På listan står korvstroganoff, valfritt (ingen är hemma samma tid), tjockpannkaka, grekisk pasta, tacos (kusin Sofia kommer, det blir fest) och så köttbullar med mos. Korv och kött behöver inte betyda kött.

När det är söndag är liksom alla chanser till roligt slut. Egentligen borde jag alltid förbereda något riktigt roligt till söndagskvällarna. Kompisfika eller något. Så blir helgen lång och fin. Men det fungerar inte ritkigt så tyvärr. För när helgen närmar sig tänker jag bara på hur jag ska softa med mina böcker.

En gång till har jag skickat efter saker från min absolut bästa butik i USA. Hoppas det går bra den här gången också. Så jag kan få visa er sen hur fint det blir.

Jag har INTE kollat. Mått lite illa bara av att ha sett trailern.

I kväll lockar de med: Salem Al Fakir och Sanna Nielsen äter fisk med chokladsås.

Rafflande TV.

Det har inte tagit mig särskilt lång tid att läsa ut den här boken. Snilligt skriven av Hanna Hellquist, annars känd från DN. För mig.

Hon har skrivit om sin uppväxt, med fokus på sin pappa. Inga värderingar. Bara så som hon upplevt honom. Läs. Tar nästan ingen tid alls.

Lite med ironi i titeln. För för KD är verklighetens folk de vanliga homofoberna som inte ska tryckas till för att de är inskränkta.

För mig blir verklighetens folk de som inte kan tänka själv, eller har någon konstig avtrubbad tankegång där de utplånar sig själv eller vill utplåna andra.

Mamma ärver gamla veckotidningar av släktingar och jag bläddrade i dom när jag var där. Jag läser mest insändare och frågespalter för jag tror det speglar ”mitt folk”. Och det skrämmer mig.

Det mest spännanade med det är att när jag börjar läsa något högt tjuter mamma och Lina av skratt och medhåll, över hur folk är funtade. De har redan dissikerat samma saker som mig. I minsta detalj.

Två exempel.

En kvinna har skrivit ett brev om problemet att hennes man bara vill äta pasta och hon själv potatis. Hur jobbigt hon tycker det är att lösa det. Hon kan uppenbarligen inte prata med sin man utan väljer att skriva till en tidning. Utplånat sig själv. Vilket svaret också handlar om, sluta dalta med männen.

En annan äldre kvinna är ledsen över att hennes dotter tecknat nån försäkring som gör att om dottern dör tillfaller alla tillgångar sambo och vuxna barn. Alltså sitter det en girig gammeltant och undrar hur hon ska få pay back på alla prydnadskuddar och barnvaktstid hon ställt upp med. Vilja utplåna andras.

Förresten så ärver föräldrar inget om deras barn har egna barn.

Gillar också att läsa kontaktannonser. Särskilt i Land.