Somliga onsdagar sammanfaller heldag nämnd med en halvtimmes paus (lagom för salladsinköp och promenad till Folkets Hus) innan möte med fullmäktigegruppen inför kommande veckas fullmäktigemöte.

I dag var ingen särskilt revolutionerande dag, men eftersom jag sovit bra har dagen fungerat fint. Nu ska jag fila på morgondagens föredrag. 45 minuter på Mot samma mål i Stockholm. Som UNF:s generalsekreterare. Väldigt roligt.

Trots det är jag lite nervös. Det blir jag när det är nya församlingar. Jag borde lära mig att det alltid går bra. Alltid.

Jag kan ofta ha mycket att göra utan att det är ett problem. För jag har ändå ingen lust att kasta bort tid på TV-spel.

Men nu, i dagarna är det väldigt mycket. Kul, men mycket. Nu ska jag ta itu med de kvarvarande (ganska många) handlingarna som jag inte läst till socialnämnden i morgon. Ett gäng individärenden om människor som inte dragit högsta vinsten.

Arbetarbladets Lutti har med rätta sagt att majoriteten inte uttryckt så mycket kring alla artiklar om Vikingaskolan. Rektorn där gillar ett straffsystem, till exempel att klasskamrater får bestämma straff för den som gjort något fel. Något som Folkpartiet älskar. Finemang säger dom.

Skit säger jag. Dels för att det är att bryta mot lagar. Det är uppenbart. Det ska ingen kommunal verksamhet göra. Dels för att jag tycker det är ett ruggigt förhållningssätt.

Vi har slutat straffa djur när de gör fel, och jobbar med positiv förstärkning. Att vi inte utgår från det när det handlar om våra barn är tokigt.

Somliga barn kan straffas gång på gång för till exempel sen ankomst. Och det kommer aldrig att hjälpa. För därhemma kanske en förälder med problem kräver barnets uppmärksamhet. Barnet kommer alltid att välja att komma för sent. Dumstrut funkar inte då. Eller barn med olika diagnoser som gör att de inte kan knådas in i den ram som man förväntar sig.

I fredags när jag kom hem konstaterade jag att kalendern nog hade blivit kvar på jobbet. Inte bra, då jag gärna vill ha med den hela tiden. I morse kunde jag inte hitta den på jobbet. Tänkte att den nog vara hemma ändå.

I slutet av dagen när jag stod och kollade i en bokhylla i vår jobbkorridor, så låg den ovanpå. Galet. Löjligt. Men tur att jag hittade den! Hade inte hunnit bli så där skitorolig ännu eftersom jag trodde den låg sejf hemma.

En solskenshistoria alltså. Ungefär som när jag tappade hemnycklarna utomhus för nån månad sen. Mirakel händer mig hela tiden.

Används när man jobbar och jobbar. Eller jobber och jobber som man säger där jag kommer ifrån. Vad är skillnaden från det vanliga, jag jobbar ju hela tiden då med.

Det är att man timme efter timme inte tappar koncentrationen, att det känns som en blixt far i huvudet, man tänker klara tankar. Liksom är totalt inne i en jobbdimma. Och njuter av det.

Så har det varit i dag. En härlig dag alltså. Extra härlig eftersom jag från början var planerad till en annan grej, men den försvann. Så det kändes dessutom som bonus. Hurra Hurra!

Men inte för att han får vara med sin moster utan för att han insett att det inte finns batterier till en grej han vill ha batterier till. Hos mig sitter killarna alltid tryggt! Fast de måste inte sitta och inte krama och sånt om de ínte vill. Barn ska inte behöva syssla med sånt om de inte känner för det, bara för att någon vuxen vill. De får vara med mig om de vill. Annars slipper dom. Jag tror vi bygger relation bäst på det sättet.

Och ni sliter ert hår och undrar, varför freakar jag med med bilduppladdningen? För att jag inte fotat med kameran på evigheter. Och.  Jag tog mig tid att ladda ner ett bilredigeringsprogram som jag faktiskt förstår. Kan alltså göra sånt fräckt som att beskära och svartvitt.

Killarna söker stöd hos Markus när monstret kommer.

Monstret Izor tillhör min bror. Han kan vara riktigt lycklig han. Som har en hund.
Här håller min mamma ett bra grepp om den.

Björn och jag ser ut som en sämre dag aldrig drabbat oss.
Jessica skrattar åt sitt barn som har fått en finsk pinne i ögat.