Eftersom jag har fri förläggning av arbetstid, eller snarare, jag är aldrig ledig, har jag använt lördag kväll (midnatt) åt att gå igenom mejlboxen till riksdagen. Med särskilt fokus på den mapp som jag döpt till inbjudningar. Den var redan tjockis! Jag har bokat in et par stycken som inte krockar med något annat och som jag är genuint intresserad av.

Det verkar som att den som vill lägga all tid på att gå på föreläsningar, paneldebatter och mingel lätt skulle kunna göra det.

Och på temat att man som riksdagsledamot aldrig är ledig, är det ju också synd att en kvällstidningen i dag basunerar ut att Mona är på betald semester. Som sagt, enligt systemet är vi ALDRIG lediga, vilket gör att vi har just fri förläggning av arbetstid. Inte svårt för journalisten att ta reda på att just nu är det ganska lugnt i riksdagen?! Onödigt att trissa upp det galna politikerföraktet.

Jag och Markus var och såg Himlen är oskyldigt blå. Väldigt bra. Obehagligt när så ståra delar av publiken (som vanligt) skrattar åt människor med alkoholproblem. Det är ju såååå roligt när folk är fulla. Inte så mycket skratt när alkoholismen blommar ut lyckligtvis.
Jag gillar det, roligt med 70-talsmiljöer och stundtals humorinslag. Peter Dalle var himla bra.

En av de sju dödssynderna.

I dag har jag haft en sådan där aha-upplevelse, när man plötsligt har ord för det som varit framför ögonen på en väldigt länge. Min erfarenhet är att när någon talar illa om en person, med huvudpoängen att den inte tycker om den av något skäl, finns det ofta någon som säger att det handlar om avundsjuka. Att den skulle ha något som man själv inte har. Jag har aldrig förstått det där.

De personer som jag av olika skäl inte har på min gillalista alternativt helt neutrallista har INGENTING som jag avundas. Ingenting. Skälen härrör främst till
1. de gör sig dummare än vad de är  
2. de beter sig illa mot eller utnyttjar andra människor 
3. de tar inget ansvar

INGEN av de jag mer eller mindre ogillar har ett endaste dugg jag skulle vilja ha från dom.

Motsvarande gäller också, de som inte gillar mig, inte tror jag att de inte gör det för att de skulle var avundsjuka på mig i någon aspekt. Oh no! De tycker jag är störig helt enkelt. Jobbig för att jag tycker saker som provocerar dem, oftast.

Sådant jag avundas (trots dödssynden i det) är
1. en eller flera fina hundar
2. ett charmigt hus på på landsbygden
3. de som vet exakt hur de vill leva sitt liv

Det är som sakerna. Det är sådant jag är avundsjuk på. För den händelse jag ogillar någon beror det endast på deras beteende.

16,3 miljoner. Människor fler än 1,5 ggr Sveriges befolkning som inte är trygga där de bodde. Varje dag är jag glad över att leva i Sverige.

Gävle kommun har inspirerats av årtionen av klamydiaupplysning riktad till ungdomar. Men använder det för upptäckt av radon istället. Också bra och viktigt. Radon orsakar cancer.

En person skjuter människor. På busshållsplatser. Genom fönster i deras hem.

En förstörd trygghet för så många. Ungdomar som inte vågar gå till skolan av rädsla för att bli skjutna.

Ni vet knappen rör inte min kompis, den verkar för lam. Skjut inte min kompis!

Jag har länge längtat efter den här stunden. När tjejen som sagt att hon hellre är en knarkare än lever ett svenssonliv ska få styr på sin ekonomi.

Det är redan så många tragiska highlights. Som när hon säger att a-kassan pratar ett språk hon inte förstår. Eller att inga jobb betalar det hon vill ha eller att hon vill sälja yatcher. Eller när hon försöker liksom flirta sig ur problemen. Eller när hon plutar med munnen hela tiden.

Det är illa att folks dumhet och olycka är underhållning, men den icke politiskt korrekta personen i mig älskar at förfäras. När det åtminstone är just lyxfällan, att hon spånat bort pengarna.

När människor lever i knipa som de inte orsakat själva är det inte precis trevlig underhållning.

Vad visar programmet? Att de kommersiella krafterna driver fram att människor skuldsätter sig, och kapitalet vinner. Varje gång är det så, tyvärr.

Det ska inte vara så lätt att få lån till konsumtion. Skuldsanering behöver bli enklare.

Jag är så glad, så innerligt glad att varje liten pryl jag har tillhör mig.

Som ledamot får man välja på tre olika modeller. De flesta tar den här. Även jag. Den har ett utfällbart tangentbord så det är lite lattjo så där. MEN! Jag är som en tant, ojar mig över hur svår den är och vågar typ inte trycka någonstans i fall jag förstår något. Och då har jag ändå en superpedagogisk IT-mentor (skojar inte) som har förklarat saker för mig som man förklarar för ett barn. Första gången jag skulle ringa var när vår kille som jobbar med justitieutskottet bad mig ringa honom för att han skulle få mitt nummer. -Hm, visst, hm… hur gör jag? Fick jag säga då, och han visade så snällt.