Ett femte jobbskatteavdrag. Det betyder i praktiken att jag, som tjänar bra på mitt riksdagsarvode, ska få mer i plånboken på bekostnad av sjuka och arbetslösa.
Dessutom ökas klyftan mellan mig och de som tjänar mindre än vad jag gör. Det är inte det samhälle jag vill ha.

Jag tycker det skulle vara helt okej om de som tjänade minst fick ett jobbskatteavdrag och inte de som tjänar mycket, för att minska klyftorna. Men något sådant har regeringen inget intresse av.

Efter turer fram och tillbaka med kameror och min syster är det nu en sån här jag har att ta hand om. Den är retrosnygg och inte särskilt stor och kräver inget av mig mer än kärleksfull behandling och det är jag ju bäst på.

Vad värre är, jag måste hitta en ny, liten dator att älska också. Den jag har nu är söt och så, men under all kritik. Så tråkigt. Just teknikprylar är mest ångest för mig. Egentligen.

När det kliar i fingrarna efter att sortera är det ju tur att hemmet innehåller rätt mycket prylar. Vem vill bli sysslolös liksom … Jag började med medicinskåpet. I morgon ska jag lämna en påse gammal medicin på apoteket. Det är för miljön jätteviktigt att man inte slänger i soppåsen bara, det är arrogant och okunnigt.

Därefter nagellack. Ett sorterade jag ut som inte var snyggt i färgen längre. Det hamnar i en anna påse med utsorterade lack sedan tidigare. Det ska jag ta till återvinningen vilken dag som helst nu.

Det känns så fint när en liten fläck av hemmet är mer ordningssam än den var innan. Och roligt att jag insåg att vi har så mycket skojiga plåster för den händelse jag skulle cutta mig lite.

Joela försökte i timtal hjälpa oss med att få igång det trådlösa närverket. Fikat gick i alla fall bra.

Förra veckan fick jag én sen julis från en yngre kille. Han förstod att jag skulle gilla en hemgjuten tvål med en groda i. Vem gör inte? SÅ länge det inte är en riktig groda så klart.

Konstaterar med skräck att det kommer att bli svårt att återkomma till den ”normala” dygnsrytmen. Jag skulle må mycket bättre om all aktivitet skeddde mellan 12-24 istället för som i dag mellan 8-20. Förskjut fyra timmar och jag är i fas.

I går kväll drack jag ingen Pepsi Max, så när jag bestämde mig för att sova blev jag skönt slumrig med boken, och det gick bra.

I morse (förmiddags antar jag) drog jag mig i sängen en timma medan jag lyssnade på takdropp. Töväder är lite saggigt. Blir trött på de som pratar om vår i början av januari. Det är vinter, det är ingen vår i sikte. Och då kan det lika gärna vara kallt.

Det började så bra med att vara uppe länge. Läste till kanske två. Sedan skulle jag sova. Gick inte. Så jag gick upp och möblerade om lite. Därefter ett nytt försök. Min känsla är at jag inte sovit alls, vilket givetvis inte är sant.

Hörde varje steg tidningsbudet tog i morse. Skäms inte för att jag steg upp halv tolv. Vad hände? Tja, jag borde ha vetat bättre än att dricka så mycket Pepsi Max innan jag skulle lägga mig. Men vadå, det tog sjukt mycket energi att när jag trodde jag stickat klart sjalvästen inse att jag gjort ett stort och pinsamt misstag.

Den lilla surprisen gör förmodligen några av er på godare humör än andra som tycker politik är tråkigt och därför att jag inte hade nåt kul projekt på gång.

Men jag och mina riksdagskollegor från S i Gävleborg kommer att blogga på www.iriksdagen.blogspot.com från nu.

Det här är ett jubileumsinlägg. Nummer 5000 sedan bloggstarten för 5,5 år sedan. Många bloggare skriver inlägg om själva bloggandet. ”Åh, nu har jag inget att skriva”, ”jag funderar så mycket på hur bloggen ska användas” ”snälla lämna fler kommentarer” och annat återkommande. Jag förstår inte varför man bloggar om det känns som en belastning.

Mitt förhållande till bloggen är en oproblematisk kärlekshistoria. Fullt av ämnen att skriva om och jag känner aldrig någonsin att det är ett problem att ”hinna med” eller att den kräver. Det är roligt att skriva och det är mitt enda syfte. Vänner och släkt använder den för att uppdatera sig, och ibland använder jag den för politisk debatt. De som ogillar mig läser också, vilket går jättebra. Alla är välkomna. 

Sedan jag blev riksdagsledamot och därför en mer offentlig person har jag funderat på om jag borde framhålla min mer seriöspolitiskasida eller om det är okej att lägga upp en bild på en söt fjording jag skulle vilja ha. Det får vara som det är. Jag är ju både rosa och stål. Typ.

Några påpekar att jag ofta stavar fel. Ja, det gör jag. Ofta så här: va dkul! Snabbare än bra. Nu för tiden brukar jag korrigera i efterhand när jag har bättre med tid. Men kollar man för tre år sedan är det en mess. Det gör inget. Jag hade femma i svenska. Jag kan skriva. Jag har fått betalt för att skriva. Då stavade jag rätt. Oftast.

Nu fortsätter allt som vanligt och det dröjer tills jag bloggar om mitt bloggande igen. Med ett undantag. Jag har ett nytt projekt på gång and I will let you know! Man skulle kunna tro att det är en stickblogg, men det är faktiskt bättre än så …

Tjing!

Vad är snö på marken, vad är snö på taken? Det går liksom ihop. Om en takskottare skulle falla faller den inte så långt.

Min syster Jessica visade min syster Sara hur kassan på Coop fungerar.

Monika tycker att ett pussel inte behöver hindra henne från att ligga på bordet. Sekundrarna efter började hon likt en ond katt riva upp bygget från hörnet och tugga på bitarna. Då fick hon bannor.

Mamma demonstrerar den socka jag har gjort helt enligt rexeptet men som verkligen påminner om en fiskarstövel. Dunkel bild från dunkelt rum, endast upplyst av TV-skärm med reklam.

Så fort jag satte mig på tåget hem började jag lite mer hardcore fixa med planeringar och sånt. Mer vardag. Eller koppla på kan man säga.