Åsa hade den här bilden på sin facebooksida. Det är det sötaste jag sett på evighet. Fladdermusbarn som behöver lite värme.

På förmiddagen var jag och Åsa till Teleperformance, största företaget i Söderhamn. Där jobbar 430 personer med att serva kunder till bland annat Tele 2 och Norton Antivirus. Hann klämma lite på min syster som satt i ett bås och svarade på kluriga frågor från företagskunder. Starkt imponerad av Johan Stark, chef på bygget.

Eftermiddagen vigdes åt Arbetsförmedlingen Kundtjänst, ett av åtta kontor i Sverige. Det första som mötte mig och Åsa var en fin hälsning. Också detta ett mycket givande besök.

Tack alla som avsatte tid för oss i dag.

Carlgren vill att vargstammen i Sverige ska öka skriver Aftonbladet.

Några som däremot inte vill ha någon varg alls i landet är Folkaktionen ny rovdjurspolitik. Inge Brorsson är sekreterare i föreningen och även tidigare kommunpolitiker för Centerpartiet i Rättvik. Samma parti som miljöminister Carlgren.

– Vi behöver ingen varg i det här landet. Våra förfäder utrotade vargen för att de skulle kunna leva på landsbygden. Men nu skiter man i landsbygden även från centern, säger Brorsson.

Han är orolig för att en utökad vargstam innebär att rovdjuren trycks allt närmare människan. – Vår åsikt och målsättning är att vargen inte ska finnas där människor bor och har sina näringar. Det går inte med tamdjurshållning och fäbodbruk.

Han fortsätter: – Det är ett hån mot oss diskriminerade på landsbygden. Det vi inte kan acceptera är att en stor majoritet i landet som inte har varg ska sitta och bestämma att vi ska ha dem här. Andreas Carlgren är en riksolycka för centern. Han är ju ingen jägare och är inte kunnig heller.

Jägarna går i skogen med sina vapen. Skiträdda verkar de vara trots att de är de som rimligen lättast kan försvara sig. Men korrigera mig om jag har fel, de senaste säg tio åren, vad har den vanligaste dödsorsaken i det här landet varit? Ihjälskjuten av jägare eller dödad av varg?

Jägarna släpper lös sina hundar (som de också kallar familjemedlemmar) i skogen. I skogen som de vet att vargen bor i. Och blir förvånad när vargen går på hunden. Människan i ett nötskal. vi ska jaga och skjuta ner av bara helvete och briljera med bilder på döda djur och en glad jägare. Men när naturen liksom säger ifrån ja, då konstaterar Brorsson -Vi behöver ingen varg i det här landet.

Och meningsmotståndare, som i det här fallet Carlgren, avfärdas inte bara som okunnig, utan först och främst det största fel en människa verkar kunna ha, nämligen att inte vara jägare. Damn good argumentation.

Jag brukar berätta om Top Model, inte bara som ett program som lärt mig smise, utan liksom gestaltar ungas situation i USA. Jag brukar berätta om alla de tjejer som berättar om en tuff uppväxt, tuffa villkor och Top Model som en livlina (fatta vad många som bor i USA, fatta vad overklig den är för de flesta) och att det är så vanligt att när någon har en högre utbildning blir det deras ”grej”.

Precis så var det i första programmet av omgång 15. Tjejen längst ner till vänster exempelvis berättade att hon trots två stycken heltidsjobb var i behov av ekonomiskt stöd från samhället för sig och sin dotter. Och Tyra (programledaren) säger att när man jobbar så hårt är det inte mer än rätt att man ska ha lite för de.

I Sverige har Socialdemokraterna och fackförbunden slagits länge för att vi ska kunna leva ett bra liv på en heltidslön. och förresten ska vi kunna ha bra liv även om vi av olika skäl inte kan jobba heltid, t ex på grund av sjukdom eller om det inte finns mer jobb att hitta.

Men för Tyra och andra amerikaner är det inte främmande att behöva jobba dag och natt och trots det inte ha till boende och mat, vilket är basic. Tragiskt. Så är det, i landet som goes bananas när man vill ha sjukförsäkringar för alla och inte bara de välbemedlade.

Och ja, så fanns också the Princeton-girl, alltså tjejen som genom högre studier är unik bara för det. I USA är ett stipendium annars en chans för många unga att få plugga. Så ser en annan realitet ut.

En realitet där du är ganska körd om du inte är född av rätt rika föräldrar. Låt det aldrig hända i Sverige. Tro inte att det är långt borta. Klyftorna ökar, vi måste bromsa tåget.

Det är fortfarande lågtrafik till min mejl skulle jag säga. Men snart har alla vaknat till liv igen. Det blir skoj det med.

Medan jag satt och fixade i förmiddags så visade det sig att Uli, Jonas och Robert passerade och vi käkade lunch på Teknikparken. Det var ju så kul!

Nu håller en deg som ska bli tekakor på att jäsa. Trevligt recept i Allt om mat. Och nej, det är SJÄLVKLART inte jag som köper hem den. Ser att handduken har lyft sig så jag verkar ha tempat bra för jästen.

Det är sådana tider nu. Jag har några att fnula på.

Ett femte jobbskatteavdrag. Det betyder i praktiken att jag, som tjänar bra på mitt riksdagsarvode, ska få mer i plånboken på bekostnad av sjuka och arbetslösa.
Dessutom ökas klyftan mellan mig och de som tjänar mindre än vad jag gör. Det är inte det samhälle jag vill ha.

Jag tycker det skulle vara helt okej om de som tjänade minst fick ett jobbskatteavdrag och inte de som tjänar mycket, för att minska klyftorna. Men något sådant har regeringen inget intresse av.

Efter turer fram och tillbaka med kameror och min syster är det nu en sån här jag har att ta hand om. Den är retrosnygg och inte särskilt stor och kräver inget av mig mer än kärleksfull behandling och det är jag ju bäst på.

Vad värre är, jag måste hitta en ny, liten dator att älska också. Den jag har nu är söt och så, men under all kritik. Så tråkigt. Just teknikprylar är mest ångest för mig. Egentligen.

När det kliar i fingrarna efter att sortera är det ju tur att hemmet innehåller rätt mycket prylar. Vem vill bli sysslolös liksom … Jag började med medicinskåpet. I morgon ska jag lämna en påse gammal medicin på apoteket. Det är för miljön jätteviktigt att man inte slänger i soppåsen bara, det är arrogant och okunnigt.

Därefter nagellack. Ett sorterade jag ut som inte var snyggt i färgen längre. Det hamnar i en anna påse med utsorterade lack sedan tidigare. Det ska jag ta till återvinningen vilken dag som helst nu.

Det känns så fint när en liten fläck av hemmet är mer ordningssam än den var innan. Och roligt att jag insåg att vi har så mycket skojiga plåster för den händelse jag skulle cutta mig lite.