Majgull Axelsson har skrivit en skön roman om hur människoöden kan bli. Hon väver skickligt ihop nutid, dåtid och karaktärernas beröringspunkter.

Inte helt okej att sträckläsa sista halvan en grå söndag som inte kändes poppig från början. Men ändå värt det. God litteratur är ändå alltid god.

Det hade kunnat vara -5 och sol. Men nej, det regnar och töar och allt är grått. Snacka om en dålig lott.

Jag har fikat med Ellinor, Daniel och Sergio och sedan åkt till IKEA med Markus. Det är tråkigt på IKEA, men det går snabbt om jag vet vad som behövs. Så det gick snabbt. Inga klagomål alltså.

Nu ska jag läsa.

Jag gissade av författare och baksida att det här skulle vara en totalt ospännanade bok. Man och kvinna med tidigare familjer i bagaget möts och fattar tycka. Lite bumpar på vägen men totalt lyckligt på slutet, naturligtvis med en oväntad med så älskad skrikunge (så man vet att det är bra enligt norm liksom).

Den gav mig ingenting mer än en irritation över att jag inte blev det minsta överraskad eller behövde tänka på någonting. Men jag läser ändå. Jag får skylla mig själv. Å andra sidan tog det inte så lång stund. Som en biofilm i tid ungefär.

Här är sen. Fortfarande med plast på och inga söta klistermärken eller utsmyckning alls. Men jag kom just på var jag har några My Little Pony-klistrisar som kommer att passa perfekt. Det ska fixas.

I kväll har jag hängt på Helt Enkelt med samma sällskap som tidigare i dag, UNF:s förbundsstyrelse. Fina tider och gott käk. Vet ni att halv tio är det kö bakom rött rep in till Helt Enkelt?

Observera motiven i reflektionen på datorskalet. Markus och tavlor med Ådalen-motiv.

Det här är ett nytt magasin som skickats till mig som riksdagsledamot. Det har jag bläddrat igenom och läst valda delar i dag. Killen som är redaktör inväntar en dom för ekonomisk brottslighet, något som påpekas i beskrivningen av tidningen, men av detta vill han inte göra en sån stor affär säger han. Trots det är han en av dom som det skrivs om i artikeln om Sveriges ”framgångsrika” ekobrottslingar, där man också specifikt skriver att det är den här tidningens redaktör. Jag är inte negativ till tidningsidén. Rättsäkerhet och människors syn i allmänhet på brott och straff och kriminalvård är spännande ämnen.

Till exempel, vad tycker du själv är vitsen med straff/påföljd vid brott? Avskräckande? Det ska svida? Det ska få personen på rätt bana?

Nivån är väldigt blandad, vilket nog beror på hur skrivvana skribenterna är. Somligt håller låg nivå, annat hög. Blir spännanade att se hur det artar sig.

Tidningen hånar Bodström rätt igenom. Den här avslutande sidan ska ta upp dumma saker som folk säger. Och Bodström får sig en släng för att han gjort uttalanden och påståenden som visat sig vara fel. Det är tur att författaren Sundevall tryckt in ett sannolikt i meningen om att Bodström är Socialdemokraternas näste partiledare. Det tror jag vi kan vara rätt säkra på att det inte kommer att hända. Och det påståendet hoppas jag att JAG inte behöver äta upp. Men jag tror att Sundevall själv gjorde ett stort misstag med sitt påstående. Roligt.

Och i dag har jag varit där på besök tillsammans med UNF:s förbundsstyrelse. Här syns några av dom tillsammans med Astrid längst till höger som blev generalsekreterare när jag slutade.

Karin och Vidar uppe på ett stooort lok. Vidar med en spotlight mitt i fejjan.

Tidstypiska skyltar säger mycket om det mesta.

Tillsammans är vi starka!

Dags med lite nysatsning? Ja just ja, det fanns visst ett rödgrönt alternativ som tänkte det. Men men.

Jag tänker att jag inte är särskilt lik min mamma. Förutom att vi båda är smarta och glada. Men. Det finns ändå skarpa drag. Som när jag 00.30 kommer på att det är dags att måla ett litet bord och en piedestal vita. Och gör det. På morgonen är det ju torrt och klart. Praktiskt! Och snyggt.

Men ska inte tveka, utan göra och göra klart snabbt. Långtbänk är trist.

(kanske har jag visat den förr. men då är det så. lite extra snygghet har ingen lidit av)

I väntan på ”På spåret” såg jag en trailer som fick det bubbla av förväntan. Nämligen en ny omgång av ”Klass 9A”.

Jag tror jag återkommit till det flera gånger, men jag funderar väldigt mycket på skolan. På elever jag har haft, skolan jag jobbat på, rektorer jag haft och skolan i allmänhet.

Att inte befinna sig mitt i skolmiljön gör att tankarna tar både lite nya banor men också djupare i gamla övertygelser.

Hur jag än vänder och vrider på det är det så att varje lärare som är i skolan och hellre skulle vilja vara på ett annat ställe än skolan måste få vara det det. Måste få byta. Skolan kan inte ha personal som inte tycker om elever, som inte följer läroplaner, som inte vill tänka nytt, som inte vill jobba i lag, som inte vill ge elever massor av chanser, som leter fel hellre än rätt, som dömer ut en unge så fort den kan …

Många missnöjda lärare verkar ha hakat upp sig på två ord. Status och lön. Varför denna längtan efter det diffusa som kallas status? Exakt på vilket sätt påverkar det att fler elever skulle få godkända betyg? Och lönen. Det kan inte komma som en jätteöverraskning för lärare hur löneläget ser ut. Har man valt att satsa ett antal år på en utbildning och gått och trott att man ska bli kanonrik får man nog skylla sig själv. En lärarlön är helt okej och går alldeles utmärkt att leva på.  Och framförallt, finns det mer kompetens och engagemant att klämma fram om man får ännu mer pengar? I så fall har vi problem. På jobbet gör man sitt bästa. Spelreglerna var kända från början.

Gärna jämförs löneläget med läkare (som pluggar längre) och inte med sjuksköterskor (som många pluggat lika länge). Dessutom är inte antalet pluggade år en garant för hög inkomst, utan kanske främst för att få syssla med det man drömmer om. Biblotikarier är en grupp som pluggat väldigt mycket många gånger. Inte syns det i deras lönekuvert precis. Men förhoppningsvis jobbar de med något de önskar.

”-Men ”de allra bästa” söker sig inte till läraryrket som de borde.” Därför måste lönen upp. Sägs det. Kanske ligger det något i det. Men kanske skulle också fler lämpade söka sig till skolan om befintliga lärare slutade gnälla så mycket på sitt jobb, om lärarstudenter inte mötte ett arbetslag där det är några få lärare som drar det tunga lasset medan andra fikar mycket mellan lektionerna och lugnt kan fortsätta med det utan att en chef styr upp.

Många lärare förstår inte vilket ansvar de har. Det finns alltid andra att skylla på när det inte går bra. Det är helt oacceptabelt att de personerna får arbeta med eleverna. 

Det här är ju tråkigt att prata om. Och många blir arga. Så för att balansera lite, det finns en hel bunt fantastiska lärare där ute. Kram på er.