”Japan är i kärnraftssammanhang ett unikt land. Inget annat land har satsat så mycket på kärnsäkerhet som Japan. Hiroshima och Nagasaki har satt enormt djupa spår i medvetandet, och den kraftfulla satsning som Japan ändå genomfört på kärnkraft har kombinerats med allt ett av världens rikaste och teknologiskt mest högtstående länder kan åstadkomma av säkerhetsförberedelser. Jordbävningar är en av de välkända riskfaktorer som planerats för. Ändå är effekterna så allvarliga. Och ändå har man inte ens lyckats förstå vad som pågår i kärnkraftverken tredje dygnet efter skalvet.”

Hela Leif Pagrotskys text finns HÄR.

Den här boken är just nu en given favorit och något jag funderar mycket på. Sedan jag i min bekantskapskrets fick vänner med barn så häpnar jag över den gegga kring familjebestyren som allt bottnar i ojämställdhet. Inte det att de säger att det är ojämställt, men alla de hundratals små saker de säger som visar att de inte är nöjda.

Egentligen är det nog bara en eller två familjer jag känner där jag tycker det verkar vara helt okej. Allt i ett utifrånperspektiv så klart. Jag har under dagens föreläsning citerat lite ur boken som handlar om varför jämställdhet borde vara den enda självklara och vad alla vinner på det (typ allt). Har man lite svårt att veta vad man kan göra finns tips i slutet.

Se över era intressen. Hur många har mamman? Hur många har pappan?
Lev som ni vill att era barn ska leva! Visa i handling att mammans egentid är lika viktig som pappans. Dela på tvätt, städning och så vidare.
Konsumera mindre. Mindre att underhålla och ta hand om, mer pengar över. (kanske pappan också kan jobba deltid …)

Då här beskrivs den här bloggen:
I mars 2009 kom boken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonniers förlag. Jag skrev den tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. I den här bloggen fortsätter jag debatten om föräldraskap, familjeliv och jämställdhet.

Lägg till den i er bloglovin nu. Om ni inte orkar med att läsa boken.

Och, det här är ju väldigt heteronormativt. Men det är de vuxna i en familj som avses. Det kan ju, lyckligtvis, se lite olika ut!

”Om jag var vit och levde i Sydafrika under apartheid och inledde en kärleksrelation med en svart man, så skulle det plåga mig mycket om vi enligt den kulturen inte behandlades jämlikt. Om jag sen trots alla yttre hinder fortsatta att älska honom, skulle jag viga mitt liv åt att kämpa mot apartheid.

Så hur kommer det sig att de män som påstår sig älska oss, inte gör allt som står i deras makt för att krossa vår tids apartheid, patriarkatet? Eller åtminstone kämpar mot orättvisorna i sina kärleksrelationer? Man brukar säga att makt korrumperar och det gäller väl antagligen för gruppen män också.”

Maria Sveland, 2007

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det innebär bland annat:

-En jämn fördelning av makt och inflytande
Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och forma villkoren för beslutsfattandet. (visst är det 18 män av totalt 20 SD-riksdagsledamöter nu?)

Ekonomisk jämställdhet
Kvinnor och män ska ha samma möjlighet och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet. (kvinnor är långt bättre utbildade, men har nästan 70 000 mindre i lön varje år, netto)

En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
Kvinnor och män ska ha samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på samma villkor. (tjejerna gör massor mer. Och män verkar inte få eller vilja ha någon tid med sina barn. Vet inte vilket som är värst.)

Mäns våld mot kvinnor ska upphöra
Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. (vet du hur många nya som kommer till Kvinnojuren varje vecka i din kommun?)

Tidningen Djurskyddet.

När det är grått ute gör det inte så mycket att hela söndagen gick åt till möte. Dessutom är det ju just en söndag så det är ju ändå inte så lattjo.

Nu är jag hemma och har adderat ytterligare en fin blombukett till köksbordet. Känns verkligen överlyxigt.

Allt gick bra i dag och jag är nöjd över att känna så många kompetenta personer.

Förberett infför morgonsdagens föreläsning. Eller föreläsning låter stort. Jag ska gästa S-kvinnors distriktsårsmöte i Bollnäs och prata lmed dom en timme som gäst. Jag tror det blir bra, om jag är i fin pratarform. Att ha en sextiominuterslektion har alltid känts helt okej (kanske förtränger första terminen jag jobbade nu) men att prata för och med kamrater ger en annan prestationsångest för att jag vet att jag bedöms hårt. Är jag duglig eller inte?!