Den här insändaren var precis nyss i Arbetarbladet.

Insändarskribenten reagerar mot att tidningen kört artiklar om mäns våld mot kvinnor och undrar varför man inte talar så mycket om det motsatta.

Jag hoppas att han förstår att det OCKSÅ handlar om jämställdhet. Om att normen i samhället är att vi uppmärksammar när kvinnor blir slagna av män, men inte alls på samma sätt tvärtom.

Det kvinnor har gjort är att gå samman i kvinnojurer och lyfta frågan och tala om jämställdhet. De flesta kvinnor i alla fall.

Vad har män gjort? Inte alls på samma sätt velat hugga tag i grundfrågan, nämligen bristande jämställdhet. Det är nämligen också det som skapar normen som skribenten är irriterad (fullt förståeligt) över.

Insändarkommentarerna vittnar om medhåll, men där ser man också att de inte ens vet skillnaden på jämlikhet och jämställdhet.

Gnälla går som vanligt bra, men var med i kampen!

Precis som alla andra politiskt intresserade har jag hängt med i debatten om valberedningens arbete om framtagande av ny partiledare (eller statsminister som en gammal släkting sade). Media har älskat att publicera artiklar eller debattartiklar om att processen varit så stängd. Även egna partikamrater har påtalat detta.

kamraterna,  tycker de att det är någon skillnad från hur valberedningar generellt arbetar? Jag tycker att valberedningen jobbat på ett sådant sätt som jag förväntar mig av valberedningar. Av respekt för inblandade på ett återhållsamt sätt. Inte brukar valberedningar gå ut med vem som sagt vad och vilka som sagt nej eller så. Turligt nog.

Men! Något som är skilt från det är detta med att vara tydlig i att man vill vara med, vill leda partiet. Det skulle ha varit roligt om fler varit väldigt tydliga med det. Gärna tidigt i processen. Nu har istället de som ev. känt sig kallade istället sagt att de inte vill, och sedan har vi fått gissa vad andra menat med min tystnad. Jag tror verkligen inte att någon hade förlorat på att outta sitt engagemang för att leda partiet. Jag tror precis tvärtom.

En surgubbe föreslog att två kandidater skulle ha vaskats fram av valberedningen för ombuden att välja på. Varför? Vad fyller det för funktion? Varför två? Varför inte fem i så fall? VB lägger ju det De anser vara det bästa förslaget utifrån given situation.

Som medlemmar i partiet har vi fått vara med och resonerat och skickat in synpunkter på vem vi vill se och vilka egenskaper vi anser vara viktiga. Jag har haft flera tillfällen att göra min röst hörd.

Medias uppgift är att sälja sina rubriker. Att därför skapa problem där sådana inte finns är därför till fördel för dem. Så fungerar det, tyvärr. Därför förvånas jag inte att de påvisat ”stora brister” där allt varit lugnt.

Något som ändå är glädjande är att så många människor på olika sätt engagerat sig i personer, i processer och på annat sätt, kanske via sura mejl till s-riksdagsledamöter eller helt freakade insändare. För intresset för partiet är enormt. Värre vore om allt smög förbi.

Efter årsmöte med Arbetarekommunen och påföljande sen middag på Österns pärla med några av vännerna. Fin dag! Kajsa Borgnäs, som ledde min grupp i Kriskommissionen var gäst. Hon är allt positivt.

Tzayspett med jordnötssås var det ett tag sedan jag åt så en riktigt hungrig mage är nu mätt och kan sova nöjt.

Nu packa och återgå till Stockholm. Tur att det är så roligt att packa.

Hej!
Med anledning av valberedningens förslag till ny partiledare har Expressen några korta frågor till dig. Du är självklart anonym när du svarar – och/eller lämnar nyhetstips.
Klicka på länken nedan:

https://www.netigate.se/s.asp?s=48618X2027068X30347

Stort tack redan nu för din medverkan!

Vänligen,

Niklas Svensson
politisk reporter, Expressen

”Japan är i kärnraftssammanhang ett unikt land. Inget annat land har satsat så mycket på kärnsäkerhet som Japan. Hiroshima och Nagasaki har satt enormt djupa spår i medvetandet, och den kraftfulla satsning som Japan ändå genomfört på kärnkraft har kombinerats med allt ett av världens rikaste och teknologiskt mest högtstående länder kan åstadkomma av säkerhetsförberedelser. Jordbävningar är en av de välkända riskfaktorer som planerats för. Ändå är effekterna så allvarliga. Och ändå har man inte ens lyckats förstå vad som pågår i kärnkraftverken tredje dygnet efter skalvet.”

Hela Leif Pagrotskys text finns HÄR.

Den här boken är just nu en given favorit och något jag funderar mycket på. Sedan jag i min bekantskapskrets fick vänner med barn så häpnar jag över den gegga kring familjebestyren som allt bottnar i ojämställdhet. Inte det att de säger att det är ojämställt, men alla de hundratals små saker de säger som visar att de inte är nöjda.

Egentligen är det nog bara en eller två familjer jag känner där jag tycker det verkar vara helt okej. Allt i ett utifrånperspektiv så klart. Jag har under dagens föreläsning citerat lite ur boken som handlar om varför jämställdhet borde vara den enda självklara och vad alla vinner på det (typ allt). Har man lite svårt att veta vad man kan göra finns tips i slutet.

Se över era intressen. Hur många har mamman? Hur många har pappan?
Lev som ni vill att era barn ska leva! Visa i handling att mammans egentid är lika viktig som pappans. Dela på tvätt, städning och så vidare.
Konsumera mindre. Mindre att underhålla och ta hand om, mer pengar över. (kanske pappan också kan jobba deltid …)

Då här beskrivs den här bloggen:
I mars 2009 kom boken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonniers förlag. Jag skrev den tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. I den här bloggen fortsätter jag debatten om föräldraskap, familjeliv och jämställdhet.

Lägg till den i er bloglovin nu. Om ni inte orkar med att läsa boken.

Och, det här är ju väldigt heteronormativt. Men det är de vuxna i en familj som avses. Det kan ju, lyckligtvis, se lite olika ut!

”Om jag var vit och levde i Sydafrika under apartheid och inledde en kärleksrelation med en svart man, så skulle det plåga mig mycket om vi enligt den kulturen inte behandlades jämlikt. Om jag sen trots alla yttre hinder fortsatta att älska honom, skulle jag viga mitt liv åt att kämpa mot apartheid.

Så hur kommer det sig att de män som påstår sig älska oss, inte gör allt som står i deras makt för att krossa vår tids apartheid, patriarkatet? Eller åtminstone kämpar mot orättvisorna i sina kärleksrelationer? Man brukar säga att makt korrumperar och det gäller väl antagligen för gruppen män också.”

Maria Sveland, 2007

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det innebär bland annat:

-En jämn fördelning av makt och inflytande
Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och forma villkoren för beslutsfattandet. (visst är det 18 män av totalt 20 SD-riksdagsledamöter nu?)

Ekonomisk jämställdhet
Kvinnor och män ska ha samma möjlighet och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet. (kvinnor är långt bättre utbildade, men har nästan 70 000 mindre i lön varje år, netto)

En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet
Kvinnor och män ska ha samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på samma villkor. (tjejerna gör massor mer. Och män verkar inte få eller vilja ha någon tid med sina barn. Vet inte vilket som är värst.)

Mäns våld mot kvinnor ska upphöra
Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. (vet du hur många nya som kommer till Kvinnojuren varje vecka i din kommun?)